Dagen vi fick veta…

Den nittonde Maj.
Ida var äntligen ledig ett antal dagar och vi tänkte ta tillfälle i akt och fara och hälsa på hennes föräldrar i Kalix. Under dagen får jag flera meddelanden via snapchat där det framgår att hon har väldigt ont i magen men hon kämpar på. Ont i magen har hon haft förut och att det går väl över tänker jag. Väl hemma så har hon så ont i magen att jag börjar bli orolig, hon kan tillexempel inte gå upprätt längre och hon ser ut att vara i extrema plågor så jag frågar henne om hon verkligen ska fara och om vi inte ska fara på akuten istället bara. Svaret jag får är något i stil med att ”Nej nu ska vi fara, vi kan fara på akuten i Kalix”.

Vi packar bilen, stuvar in katten i hennes väska och åker iväg. När vi närmar oss Skellefteå så kan hon knappt sitta längre, hon vrider sig i kraftiga smärtor där hon sitter i sätet. Jag säger att vi far inte längre nu utan vi far på akuten i Skellefteå. Det är ungefär nu min stressnivå börjar stiga kraftigt för inte bara har Ida jätteont och vi vet inte vad det beror på men även har vi en katt som tvingas sitta kvar i bilen då det är åtminstone 22 grader varmt ute, jag kör ner alla fyra rutorna och hoppas hon inte ska gå under av värmeslag. Ida´s tur kommer och de får leda henne in för hon kan fortfarande inte gå upprätt. Jag blir sittandes och stirrar tomt på Ishockey-Vm sändningen. Efter några minuter eller en halv evighet kommer en sköterska och säger att jag får komma in till henne. Jag kommer in och vi sitter där och väntar tillsammans och väntar på proverna. Jag är helt matt, jag känner mig kraftigt överkörd och vet inte vad jag ska säga, jag bara håller hennes hand och ser på när hon vrider sig i smärta.

Första teorin är att hon har fått en njursten. Ett tag går och en sköterska eller en underläkare kommer med provsvaren och berättar följande: ”Ja på dessa prover visar på att du inte har någon njursten, men de visar på att du är gravid” Ida och jag ser på varandra chockat varav sköterskan säger ”Jag antar att ni inte visste om det?”
Nej det visste vi inte! Ett rus av glädje lycka och lite andra positiva känslor rusar genom kroppen för några ögonblick bara för att dräpas fullständigt då av nästa mening: ”Ja och då eftersom att du är gravid och proverna inte visar på att du skulle ha njursten är vi då oroliga för utomkvedshavandeskap”. I det ögonblicket visste jag inte vad det innebar men jag förstod ganska snabbt att det inte var positivt. Det mesta just nu är bara som ett grått töcken, sköterskor kommer och går, nya undersökningar nya tester hon får smärtstillande och så vidare och så vidare. Läkaren undersöker henne och som det låter där och då så är diagnosen trots allt njursten för det gjorde inte ont på de ställen det skulle ha gjort ont på ifall det skulle handla utomkvedshavandeskap men eftersom inga prover än så länge överensstämmer med det så slutar det med att Ida måste läggas in på avdelningen.

Med katten i bilen var det inte ett alternativ att sova hos henne på sjukhuset så jag tar in på Scandic i Skellefteå. Där stod jag då alltså en Torsdagskväll klockan elva och checkar in med en katt i en väska över axeln, helt tom i huvudet, känslomässigt urladdad. Allting kändes så overkligt. Jag hade precis fått veta att jag ska bli Pappa men samtidigt fått veta att det kunde vara så att embryot hade fastnat i äggledaren och kunde potentiellt vara livsfarligt för Ida. Vad skall man känna?

Fredag
Nya prover nya undersökningar. Ny läkare som pratar Danska. Fortfarande samma utgångsläge, hon är gravid men det är fortfarande inte uteslutet med utomkvedshavandeskap. Jag går ut och in mellan bil och sjukhuset för att se till så att katten håller sig vid liv. Lyckligtvis är det svalare den här dagen så att temperaturen i bilen är behaglig för katten. Så det känns lite bättre att veta det. Då vi till slut får provsvaren från sista provet så får vi veta att det mesta tyder på att det är en njursten, känslan jag får där och då är att de är ganska säkra på att det är så, men samtidigt så kan man fortfarande inte utesluta det till hundra procent. Den danska läkaren insisterar på att Ida ska ligga kvar en natt till på sjukhus. Så blev det också, kändes lite dumt att chansa i det här läget. När vi blir ensamma så bestämmer vi att jag ska fara hem till Umeå med katten och komma tillbaka tidigt morgonen efter. Strax efter det så bryter jag ihop. Två dagar där man har kastats tvärsöver hela känslospektrat, glad ledsen glad ledsen…

Lördag
Vi väntar och väntar. Till slut så dyker läkaren upp och berättar att blodproven ser bra ut och han vill bara göra ett ultraljud innan vi får fara hem. Det ser bra ut och vi kan konstatera att ja det var en njursten. Och vi ska bli föräldrar. Ida är gravid. Jag ska bli pappa. Ida ska bli mamma. Det är fullständigt galet. Där och då kunde vi tillåta oss att bli glada. Vi kunde äntligen känna utan att ha ett mörkt moln av oro vilandes över oss.

Tisdag den 5e Juli
Vi hade ett tidigt ultraljud inbokat idag. Allt såg bra ut, hjärtat slog fint och barnet låg bra till i magen. Vi är nu inne i vecka 10+5 och det är beräknat att födas i slutet av Januari. Det rörde sig lite granna och vi kunde direkt se att det är en lite cyklist där inne. Fina starka lår helt klart, kommer att bli en toppcyklist på touren om ungefär sådär 18-19 år. Det var roligt att se det röra sig. Det blev verkligt helt plötsligt. Upp till nu är det bara Ida som känt av att det händer något med hennes kropp, nu fick även jag chansen att se att något faktiskt bor där inne. Herregud.. jag ska bli pappa!

Det man också kan konstatera är att det här måste ha varit det mest oromantiska sätt att få veta att vi ska ha barn. Det var så många ”Men” där ett tag, fler än vad som är hälsosamt.

Stress och det där med att hantera det

Längesedan jag skrev här. På ett sätt en positiv sak, har inte haft samma behov av att ventilera mina tankar. Sedan jag skrev senast har jag hunnit flytta in med Ida och har börjat komma mig till rätta här. Att gå från att ha bott ensam i 8 år till att nu helt plötsligt vara sambo (plus en katt) är en omställning helt klart. Men det känns inte konstigt, likväl som det inte har känts konstigt under någon gång av vårt förhållande. Pendlingen går bättre än vad jag föreställt mig. Jag läser böcker på tåget och försöker göra sådant som man annars aldrig tar sig för då man är hemma. Det är vad man gör det till, jag måste intala mig själv hela tiden att det är bra sak. Och just nu är den där morgontiden på tåget något, ja rent av lite trevligt faktiskt.
Så livet allt som allt känns väldigt bra. Jag är lycklig med Ida och jag har mer än vad jag just nu kan önska mig.

Men stress. Jobbet har de senaste veckorna tagit det bästa av mig. Stressen gör mig många dagar till en person jag inte vill vara. Jag försöker hantera det efter bästa förmåga men vissa dagar går det inte. Ofta funderar jag över en rimlig handlingsplan hur jag ska göra för att hantera det men.. ja just nu håller jag mig flytande iallafall.
Vissa dagar så är det hanterbart, vissa dagar är jag gnällig och bitter och har sedan svårt att somna och sover sedan oroligt på natten där jag drömmer om jobbet, vaknar mitt i natten med hjärnan på högvarv med jobb direkt på näthinnan. Det är inte direkt så att förutsättningarna för dagen efter är speciellt bra då. Men.. Ja jag kämpar vidare. Någon dag kanske jag blir äldre och klok och kan hantera det.

Det har varit värre. Jag har varit mycket sämre till men det är också därför jag är så snabb på att märka det själv när jag är stressad. Men med den rådande arbetsmiljön är det inte så mycket att göra åt, vilket gör att jag känner mig som ett offer ibland. Inte heller det gör det lättare. I typiskt ”manlig” jargong så är det bara att kämpa vidare och hoppas jag slipper sjukskriva mig för det.
Jag hatar den där känslan när hjärtat slår tungt. När det är ungefär som att det inte slår hela slag utan det är som att det får kämpa vilt för att slå fullt ut, det är ungefär som att de sista tio procenten tar mer energi av mig än att cykla åtta mil. För varje slag – Svagare. För varje slag – mer irriterad. När jag känner det bara brinner till i bröstet så hinner jag inte hejda mig själv, jag måste lätta på övertrycksventilen och det är då jag vräker ur mig något bittert. Allting är en jävla sjuk cirkel som bara bär mig nedåt.

Jag lider något oerhört med dem som jag hör talas om som den senaste tiden gått in i väggen på grund av stressen. Nu har jag inte varit sjukskriven av exakt de orsakerna men jag vet hur det är att ligga vaken hela nätterna utan att kunna släppa jobbet, jag vet hur det är att ha tankarna som får allt att spåra ur. Om fler visste hur det var skulle det vara fler som jobbade förebyggande mot stress.

Men. Jag har till min glädje lärt mig mycket kring att hantera det. Jag läser böcker för att få något annat att tänka på, jag ser till att ta mig tid till träning där lunchträningarna har betytt speciellt mycket – då det är en timme mitt i arbetsdagen där jag får ett avbrott från allt där jag kan kanalisera all skit i ett pass på gymmet, det är förmånligt att vi har tillgång till ett gym på jobbet. Fortsättningsvis så tänker jag skriva mer, mer för mig själv möjligtvis men överhuvudtaget skriva mer. Det här skrivandet har hjälpt mig på vägen under de perioder jag känt mig som sämst och jag vet att det är något jag kan ta till just vid sådana tillfällen. Det är även en chans för mig att få något slags utlopp för en kreativitet som jag inte gett utrymme åt på väldigt länge. Så jag har sagt till mig själv att börja men vi får se när jag faktiskt kommer igång igen.

En del i planen jag lagt för mig själv är att träna mig själv i att se det positiva i situationen och reagera på det. Det är så jävla svårt att göra just det då man är stressad men jag måste börja med det lite smått. Något som går i samma spår som det är att berätta för människor vad jag uppskattar, vad jag beundrar med dem och sedan kanske ”bara” peppa dem. Jag började idag med att bedyra min kärlek för ett visst band vid namn Port Noir, musik som ger mig mer än bara musik. I allt det här är skrivandet en del och då kan man väl ändå säga att jag börjat till en viss del.. så.. woho? Nej men det finns personer som jag beundrar på avstånd men som jag aldrig riktigt vågat prata med av olika anledningar. Jag hoppas jag är kapabel att ändra på det, för jag vet att jag själv har uppskattat det något oerhört när jag fått positiv feedback för det jag skrivit i denna blogg bland annat.

Ändå den största skillnaden den här gång mot förr när jag känt stressen: Ida.
Att få ligga i hennes armar och bara lyssna på hennes andning och bara vara… Det är bättre än allt annat. Där och då så mår jag bra, det ger mig utrymmet att läka ihop och det gör mig så pass stark att jag kan ta mig an en dag till. Allting måste jag ta steg för steg och jag inget för givet. Jag hoppas att jag aldrig kommer ta min nuvarande situation för givet. Jag älskar dig Ida!

Port Noir

Musik för mig har en större betydelse än bara att ha något att lyssna på. Det är många gånger mer ett verktyg än något annat – vill jag må bättre så lyssnar jag på musik – vill jag hålla stressnivån på en hanterbar nivå så lyssnar jag på musik. Vad än det är för genre så måste musiken säga mig något, och om jag inte där och då lyssnar aktivt så måste den ändå på något sätt vibrera med mig – hamna på rätt våglängd av hur jag känner mig i nuet.

Jag följer på Anders Fridén på facebook och andra sociala medier, likväl som jag följer alla andra musiker jag på något sätt beundrar. Anders driver sitt eget skivbolag, Razzia Notes, vid sidan av In Flames. Han tipsade om ett band som han precis signat till det bolaget, Port Noir, på det sättet han beskrev dem så kändes det redan där och då som att det var något speciellt.

Nu är jag definitivt ingen musikkritiker, jag kan inte sätta de rätta musikaliska termerna här någonstans, det jag däremot kan göra är att försöka förmedla känslorna och tankarna jag får. Det finns något väldigt vackert i det hela. Något sårbart och ärligt. Love Andersson med sin röst ger mig rysningar längs ryggraden, den är så känsloladdad att den landar och vibrerar längs varje fiber av min kropp – ackompanjerad av dundrande och kreativt trummande och härliga grooviga hooks ger dem något större – något känslomässigt, något… Vackert. I bland vill man bara lägga sig ner och gråta – i nästa stund vill man dansa till Neon och i nästa vill man knyta näven och vråla med i den nysläppta singeln Onyx

Jag kan inte bli trött på detta. Jag hör något nytt varje gång jag lyssnar på Port Noir, nya nyanser nya toner och nya känsloyttringar i Love´s röst – hur han i varje låt eller från vers till vers hittar ett nytt sätt för att lägga betoning på ett visst ord för att på något sätt låsa upp en viss känsla som ger låten det det där lilla extra. Det är väldigt längesedan jag var såhär entusiastisk över musik – För detta är genuint. Det är så fint paketerat allt detta och så känslomässigt vackert.
Herregud vad bra! Tack Port Noir – Tack AW Wiberg, Love Andersson, Andreas Hollstrand och tack Anders Fridén för att du gav dessa grabbar chansen.

Reflektion – Lycka

En reflektion den senaste tiden: Lycka, det känns ovant.

Jag kan inte under någon gång se tillbaka under min uppväxt och påminna mig en period där jag har varit lycklig eller ens känt mig någorlunda tillfreds med mitt liv. Det har dock funnits enstaka dagar där jag känt mig mer glad och lättad än andra dagar, men jag har inte under längre period än några dagar funnit mig glad.

Under mina perioder av nedstämdhet så var jag väldigt upptagen av döden. Jag såg aldrig någon annan utväg än just döden och det var alltid något jag såg som en alternativ utväg. Eller nej – inte heller alternativ. Det var liksom något som jag såg som den enda utvägen egentligen. Under den värsta perioden så var den så intensiv att det var hela tiden bara någon vecka bort, men jag sköt på det hela tiden. Eftersom tiden gick så blev det allt mer avlägset men det var ändå så jag såg på min tillvaro – att den kommer sluta med att jag tar livet av mig själv.

Hur mycket jag än ville så kunde jag inte se något liv i min framtid helt enkelt. Ingenting att längta till eller något att se framemot. Jag har aldrig heller drömt om min framtid, inte haft något mål med mitt liv. Typ i stil med att jag drömt om att ha hus eller familj eller något liknande. Jag har dock velat träffa någon för att just skapa ett liv tillsammans med barn och allt vad det innebär. Jag har bara aldrig kunnat på allvar drömma om det, det har varit så ouppnåeligt och så otänkbart.

Det är inte konstigt just den biten då jag reflekterar kring det. Under min uppväxt så har jag hela tiden blivit matad med att jorden skall gå under sedan ska vi leva för alltid i ett paradis på jorden. Vi skulle absolut inte fördjupa oss i något som ansågs vara värdsligt.

Så..

Det känns så underligt nu när jag under de senaste månaderna har något att kämpa för. Nu har jag faktiskt ett liv som känns intressant och spännande. Jag jobbar under veckorna och har något att se framemot när helgen till slut kommer. Då vet jag att jag ska få träffa en underbar tjej som får mig att känna mig trygg och får mig att känna mig… rätt. Jag har aldrig känt att min närvaro har önskats så mycket någon gång, jag har aldrig känt att någon längtar att få träffa mig.

Allt eftersom så har detta gjort att det känns som att min kropp vibrerar mindre hårt, det är inte samma anspänning i min vardag och jag reagerar mindre hårt på saker. Min kropp vibrerar mer och mer i takt med min själ och hur den vill att allting skall vara. Allt eftersom så faller allt på plats. Och framför allt.. så har jag börjat se liv i min framtid. Utvägen är inte längre att ta mitt liv då jag till slut nått en gräns där jag inte klarar av min tillvaro av hopplöshet, inte längre.

Orsaken till varför den här reflektionen dök upp överhuvudtaget är att jag har känt mig obekväm i mitt förhållande med Ida under veckorna då vi inte är tillsammans. Det har känts ovant och så overkligt för det där som jag ändå någonstans har hoppats på och drömt om att jag ska få uppleva, där är jag nu helt plötsligt. Och nu då jag är där så har jag svårt att förstå, det är mycket jag måste lära mig hur det är att vara i ett förhållande och hur det fungerar. Då jag är med Ida så känns det aldrig konstigt och jag tänker inte på det men det är då jag är ensam och då jag känner att jag faller tillbaka i samma gamla vanor igen då det på något sätt kör igång en slags monolog i min hjärna.

Det är som att vissa svaga ögonblick så längtar jag tillbaka till det liv jag hade med nedstämdhet och tillfällig depression och de där perioderna där jag hade något att skylla på. Det är som att träffa en gammal vän från förr, man känner sig bekväm på ett – vant och igenkännligt sätt – men man inser ändå att den där vännen inte är bra för en.

Men sedan jag träffade Ida så har jag bara haft en kortare sväng under en dag eller två där jag känt mig nere men då har det handlat om något helt annat. Överlag så har jag känt mig.. ja lycklig. Att få känna sig älskad och få älska en annan person är det största som hänt mig. Det är ovant för jag har aldrig känt mig älskad på det sättet. Men det är en bra ovana. Jag hoppas jag aldrig tar kärleken för givet.

Det känns även ovant att helt plötsligt skriva positiva blogginlägg då den här bloggen såhär långt enbart har handlat om att få vräka ur mig mina värsta saker som ligger i min hjärna. Det känns så konstigt att vara glad. Och det känns så konstigt att erkänna det. Jag får vänja mig helt enkelt 😉

Från och med någon gång i slutet av Februari eller i Mars så kommer jag officiellt att bo tillsammans med Ida här i Umeå. Det känns spännande att få på allvar starta vårat liv tillsammans. Det här är början på något väldigt bra.

Fyra år sedan – in i framtiden

Jag har suttit här och försökt skriva det här inlägget ett tag nu. Jag har funderat mycket på exakt vad jag skulle vilja ha sagt.
Nu är det så att jag nu efter fyra år, med hyfsad regelbundna träffar, har gjort mitt sista besök hos min fantastiska psykolog. Vi hade inte träffats sedan september då jag själv kände att vi inte behövde ha samma regelbundenhet längre men eftersom tiden gick fick jag då mailet att hon hade gått och sagt upp sig för att börja på ett nytt jobb. Detta innebar då att vi onsdagen den 25e november då hade vår sista träff. Det var en märklig känsla.

Det är givetvis ett sådant tillfälle där man börjar reflektera och tänka tillbaka på det som varit. Sådana tankar som var har jag varit och var är jag nu. Det är omöjligt att inte se detta som ett avslutat kapitel för mig. Ändå är jag ganska övertygad om att jag någon gång igen kommer söka hjälp hos en psykolog, helst nu när jag har brutit ned det stigmat och den skam som det innebär att söka hjälp. För tyvär är det så. Det ligger en viss skam över det hela att söka hjälp för psykisk ohälsa, helst för killar/män. Vi uppfostras in i det med att vi ska vara stora och starka och i det innebär det alltså att man ska reda sig själv, inte visa känslor och vara en klippa hela tiden. Det var den där skammen som gjorde att jag gick omkring och mådde dåligt och agerade utåt. Det var den skammen som var nära på att kväva mig till döds.

2008 började jag jobba, samma vinter flyttade jag hemifrån. Där började mitt liv. Det liv jag nu lever, allting innan jag flyttade hemifrån är idag väldigt omtöcknat. Jag kan inte se tillbaka på den perioden och känna något förutom ångest. 2010 kom så den smäll som fick mig att vackla, som fick mig att tappa fotfästet. Det var en olycklig förälskelse som fick mig att tvivla på allting jag var. Jag började ifrågasätta allting med mig själv och jag hade till slut övertygat mig själv att jag inget dög till.
Eftersom jag inte hade något som helst grund att luta mig emot, jag hade ingen som helst strategi för hur jag skulle hantera en känslomässig kris. Jag förstod inte vad som hände utan det enda jag kunde göra var att hänga med på resan ner i det där djupa mörka hålet. Mot slutet av 2011 så kom jag till slut till vägskälet: Söka hjälp eller.. Ja, så efter stora påtryckningar av min syster så ringde jag till slut det där samtalet och sade med darr på rösten att jag behöver någon att prata med.

Det är omöjligt för mig att säga vad jag hade gjort om jag inte sökt hjälp. Även om mina självmordstankar har varit väldigt seriösa så vet jag inte om jag någonsin skulle ha försökt, det jag med stor säkerhet kan säga iallafall är att jag inte hade varit den person jag är idag utan den hjälp jag fått. Jag märkte tidigt i mitt liv att jag inte riktigt var som alla andra. Mycket tack vare min religiösa uppväxt förstås men inget av det jag hamnade i var jag bekväm med. Jag kan inte se tillbaka på min uppväxt och peka på någon situation eller tillfälle där jag var bekväm eller kunde relatera till det. Men det var lite det hela den här sekten handlade om, man lär sig att allting som inte bibeln lär ut är konstigt. ALLT är konstigt och något man ska förtrycka. Man ska hela tiden vara på sin vakt mot allt i den ”världsliga världen”. Tankar och känslor som inte var förenliga med de bibliska principerna, det var satan själv som viskade mig i örat. De tankarna skulle dämpas, de känslorna skulle förtryckas. Jag kände mig helt enkelt utanför hela tiden.

Under mina första tjugofyra år så hade jag alltid avfärdat allt beröm jag fått. Jag ansåg mig aldrig värdig det. När min psykolog på ett väldigt övertygande sätt kunde bevisa för mig att jag faktiskt är intelligent så hände något väldigt stort där för mig. Det öppnade en dörr till något.. overkligt för mig. Just den träffen var för mig den enskilt viktigaste träffen för den startade något mycket viktigare – för där och då började min självsyn att förändras. Ett frö såddes till en självkänsla.

Den här terapin, psykologsamtal, ehmm ja kalla det vad ni vill, har förändrat mitt liv. Att få gå dit och prata med en helt oberoende part om sina djupaste besvär, bekymmer, oro, ångest och allt annat som bryr dig, det är värt all skam och retsamma gliring dina arbetskamrater någonsin skulle kunna ge dig.
Genom dessa fyra år så fick jag lära mig att inget var konstigt. Att helt plötsligt få höra en människa säga till mig ”Men Niclas, det är väl inte konstigt..!?” och samtidigt kunna bevisa och dessutom överbevisa mig varför det inte är konstigt det var oerhört frigörande. Det var som att få slå sönder bojorna som hållit mig tillbaka under så många år. Hela processen för mig har handlat om att utmana och lära mig förstå känslorna och tankarna, att våga utmana mina tankar kring min uppväxt och lära mig förstå hur destruktivt det har varit. Jag har lärt mig att vara vaksam på mig själv och hantera känslor och tankar närhelst de dyker upp. Eller egentligen inte, utan oftast handlar det bara om att acceptera. Acceptans. Acceptera att det suger idag och försök att inte göra det sämre och ta nya tag imorgon. Det är skitjobbigt att behöva acceptera att man mår dåligt, för vem vill må dåligt? Men det är en nödvändig sak att lära sig.

Under dessa fyra år har jag lärt mig mer om hur det är att vara människa än vad jag gjorde under de första tjugoett åren. Vilket på ett sätt kan låta granska tragiskt men det gör det inte mindre sant för det. Det är en ganska energikrävande process att behöva ta igen tjugoett år av känslor och tankar på så kort tid. För det har verkligen varit jobbigt, det har varit ensamt och återigen jobbigt. Det har gått upp och ned, lite uppåt igen bara för att krascha djupare än någonsin förr. Men sedan upp igen.. och upp igen.
Jag har idag nått en nivå där jag faktiskt kan klara mig själv. Helt själv. Jag har äntligen nått en nivå där jag har fått alla verktygen för att börja kunna hantera mig själv och alla de situationer som kan dyka upp i det vuxna livet. Jag har skapat mig självkänslan, tillräcklig för att kunna stå upp för mig själv, att kunna gå igenom det dagliga livet utan att oroa mig för vad andra tycker om mig. Och så en sak, det som gör att jag inte oroar mig särskilt mycket, det är att jag nu tar hand om mig själv. Tack vare att jag är så uppmärksam på mig själv så kan jag därefter ta hand om mig själv. Mår jag jävligt dåligt så vet jag exakt vad jag ska ta mig till och då gör jag det oavsett vad någon annan tycker. Mår jag jävligt dåligt så tar jag ledigt och från jobbet och fokuserar på mig själv. Det är en sådan sak som gör att jag känner mig ganska trygg inför framtiden, jag är helt enkelt övertygad om att jag klarar det mesta nu.
Och det här, där jag är nu, och allt som jag försökt beskriva här.. Hade aldrig hänt om jag aldrig sökt hjälp min mentala hälsa.

Framtiden

Ja framtiden blev väldigt mycket mer spännande den hösten. Den 3e oktober träffades vi första gången efter att ha chattat ett tag via tinder och sms. Tidigt in i vår konversation så märktes det att vi klickade ganska bra. Det blev ännu mer tydligt efter första dejten. Vi var helt enkelt överens om att det kändes som att vi hade känt varandra länge. Sedan den 17e November så satte vi till slut en status på det.
Det var ganska märkligt för mig att påbörja hela den här biten då jag aldrig haft ett förhållande förut. Och den bild jag har haft av förhållanden är av amerikanska rom-coms och serier som Vänner och dylikt. Vilket till en början gjorde mig förvirrad. Helt seriöst så har jag inget som helst förebild i kärlek så jag hade ingen aning vad som väntade mig. Det kändes helt rätt från första början men det kändes inte som jag förväntade mig att det skulle göra. Alltså missförstå mig inte nu, det är enbart positivt. Men jag förväntade mig att det skulle bulta hårt i bröstet och jag skulle springa omkring och hoppa på rosa moln i en LSD-liknande tripp, och sedan när jag gör något dumt så skulle jag behöva visa min kärlek i en typisk stor gest som att hyra en barbershop kvartett som sjunger en käck låt medans jag dansar in med elefanter och zebror mitt på torget i Umeå för att sedan leva glatt i alla våra dar.. Ja ni vet, ungefär som i alla andra romantiska komedier man ser på film. Helt seriöst så är det den enda influens vad det gäller både sex och kärlek.
Men så var det iallafall, min förväntan på hur det skulle kännas som stämde inte mot hur det verkligen kändes som. Vilket fick mig att fundera i början. Men jag lyssnade till min magkänsla för det kändes rätt hela tiden. Det enda det lär mig, eller nej – bekräftar, är att hjärnan kan ställa till med en hel del bekymmer 😉

En fotnot till det hela: Jag kommer specifikt ihåg ett möte hos Jehovas vittnen där vi uppmanades att aldrig lita på vår magkänsla eller det hjärtat säger. Det var satan som sökta lura oss. Kanske var det rester från det resonemanget som låg kvar och gäckade mig. En liten tanke jag fick.

Nej men detta tror jag på. När vi är tillsammans så är allt väldigt avslappnat, och vi är båda väldigt lugna. Vi kan prata om allt utan att det finns något dömande i luften, vi förstår varandra och stöttar varandra i vardagen. Hela vårat förhållande vilar i en djupare förståelse inför varandra då vi båda har haft våra perioder av psykisk ohälsa. Jag kände innan jag träffade Ida att jag måste träffa en tjej som förstår den biten av mig och har förståelse för vad min uppväxt har gjort med mig. För jag hade aldrig klarat av att kliva in i ett förhållande och förväntas bära upp den där klassiska stereotypiska manliga rollen i ett förhållande. Men herregud träffade jag rätt eller? Ja verkligen.

Precis så. Ida visade mig den här bilden och vi var överens om att precis såhär har det varit och precis så det är. Samtidigt har vi inte bråttom. Vi tänker inte skynda fram något utan det får ta sin tid vart vi nu än ska. Vi tar det eftersom.

Och så en rolig grej. Ni har säkert läst min blogg många av er och sett hur mycket jag ältat hela den här biten med kärlek och så. Det är ju faktiskt bara en bråkdel av det som jag skrivit upp här på bloggen, min psykolog har fått höra ännu mer ingående hur jag tänkt kring det. Vi har pratat om det från och till under de här fyra åren så det var extra roligt att jag då fick berätta för henne att jag nu är i ett förhållande. Då jag också beskrev hur det var så.. såg hon ännu gladare ut.

Men ehm. Ja hej jag vet att du läser min blogg. Jag känner mig inte bekväm med att namnge dig men för sakens skull så kan jag kalla dig ”Psykologen”. Tack för allt. Jag kunde inte riktigt tacka dig på ett rättvist sätt i person där under vår sista träff och jag kan fortfarande inte komma på ett sätt som gör mina känslor och tankar rättvisa. Men den person jag är idag har du en mycket stor del i. Tack för allt. Från djupet av mitt hjärta.

Isländsk musik

Hej bloggen! Längesedan nu. Mycket intressant har hänt sedan sist. Det tar vi senare.
Nu.. Isländsk musik. Japp!

Jag har skapat ett, vad jag hoppas, är ett obotligt intresse för Isländsk musik. Jag har nördat ner mig så hårt att jag har blivit seriöst sugen på att lära mig ett språk som knappt 370 000 människor pratar. Detta lilla land har en musikskatt som bara ligger där för alla att utforska. För min del började det med att jag fastnat väldigt hårt för progressiv rock/metal musik. Jag fullkomligt älskar de här långa 7-8 minuters långa låtarna, de där långa episka kompositionerna.. åhh ja om jag verkligen kunde alla musiktermer så hade jag matat dessa in i textform här. Jag gillar det helt enkelt. Så i mitt sökande efter nya band att lyssna på inom progrock/metal så ramlade jag av en slump in på några isländska band. Först skeptisk men väldigt snart var jag fast. För de skapar en stämning och en känsla över sin musik som jag inte hört något annat band matcha. De har fått mig att sitta och leta frenetiskt efter texterna och översätta dem på google för att verkligen sätta mig in i vad det handlar om.

Först och främst, Solstafir:
Kanske det största och det mest kända av de band jag hittat. De är just nu ute på en Europaturné och hade precis ett stopp i Stockholm.

spotify:track:1IAPmV4os7BZ180obrcbeN

You chose this path,
You thought he was your friend.
You pat my cheek,
Stab the knives in.
With dread I now sleep,
I give no longer.
I thought you were my peace,
But you turned into an evil faith.

Where are you now? I can’t find you here.
I sit by your side; there’s no heat.
But everything must pass on, death’s last custom.
I hurt and betrayed you in my ugly game.
The price is so high with the heart at a doorway.
The bitter feeling of hate, myself always tormented.
In the cruel clutches of death, the sorrow hewed at the string.
Already miss you and call you my love.
I try to stand up straight, but I know I’ll end alone.
Because the black hatred in the heart is our Lord,
The supply of life has fallen into a coma.
Given up completely, the struggle died, now I crawl on my knees.
On a knife’s blade dancing wobbly and sore.

Min största favoriter så här långt: Kontinuum
Fantastisk atmosfär i deras musik. Helt makalöst.. Jag blir alldeles tagen när jag lyssnar på den här musiken.

Namnge min ett det är
Om din hand släpper jag kan
distans monitorer
Det tidigare
ljudet av vackra röster i huldusal
vill du att jag hypnotiserad?
Hon vände sig mot mig
sa
vända tillbaka
vända tillbaka
de tusen röster här
Hon vände sig mot mig
sa
vända tillbaka
vända tillbaka

Google translate for the win? 😉

Jag hittar inte texten till låten men Undir þunnu skinni betyder iallafall Under den tunna huden.

Och till slut, för detta blogginlägg, Skálmöld
Lite tyngre, lite mer growl men med inslag av isländsk folkmusik. Texterna handlar mycket om Asatron, vikingar och är texterna är skrivna enligt gammeldags isländsk poesiform.

I met Narfi when the night was over,
by the gates of Niflheim
He rode a pitch black horse,
the breeze grew colder.
He looked at us with piercing eyes,
the place was surrounded by spirits and ghosts.
His strength was spent and courage faltering,
the frost bit us.

Loki wants to crush your leg and your mind,
little help you’ll get from your weapons and defenses.
Listen now, you who hear what I say:
Loki’s children5are dangerous.

He knows the place that ices over and freezes,
Hel is his sister.
He said that he now wanted to warn me
against going
down to her who rules Niflheim,
forces and tortures and starves and sacrifices.
Soon I might meet such distress,
as to make Brynhildr cry.

Artful and clever they sneak around,
coax you around the Bæjartjörn
Listen now, you who hear what I say:
Loki’s children are dangerous.

They wish to harm you from a hiding place,
wild animals prove to be vengeful.
Listen now, you who hear what I say:
Loki’s children are dangerous.

They want you to grieve, they are distrustful/loath.
Frigg will fall silent and Hörn will turn pale.
Listen now, you who hear what I say:
Loki’s children are dangerous.

Loki wants to crush your leg and your mind,
little help you’ll get from your weapons and defences.
Listen now, you who hear what I say:
Loki’s children are dangerous.

Jag är helt tagen. Det är något som rycker med mig i det här och jag tycker det är så.. bra. Jag är så fascinerad av det här just nu.

Det ordnar sig

Tisdag den 22a september. En dag då jag sade någonting i stil med att: Jag tror jag klarar mig själv nu. I alla fall tills vidare. Vi satte inte punkt.

Den senaste tiden, i allt, så har jag ältat. Alla inlägg här på bloggen har jag bara ältat samma problematik om och om igen på olika sätt, egentligen bara olika typer av symbolik där jag försökt att ge mitt ältande ett ansikte. Det som hänt under de senaste veckorna är ändå att jag känner att jag börjar få kontroll. Det är inte längre så att jag måste aktivt hela tiden övervaka mig själv för att kunna överleva dagarna. Det är som att mitt försvar mot mig själv går per automatik numera och hanterar de värsta tankarna och känslorna innan jag själv behöver aktivt gå in och ta ställning till det. Givetvis händer det att jag fortfarande blir överväldigad men anledningen till att jag kunde säga att jag inte vill boka upp några fler tider med psykologen är att jag nu anser att jag har fått de rätta verktygen för att hantera mig själv, samt lärt mig förstå hur jag ska använda de verktygen. Den senaste tiden har jag också lärt mig och faktiskt satt det i verket att ta hand om mig själv. Jag är snällare mot mig själv också.

Det känns konstigt. Märkligt.
Det här inlägget känns också konstigt att skriva. För såhär långt har jag inte skrivit mycket positivt på den här bloggen. Det har inte heller varit själva syftet med bloggen i och för sig… Men det känns konstigt och väldigt ovant att skriva att nu känns det bra. Och att jag nu för första gången på tjugoåtta år börjar komma till ett läge där jag kan klara mig själv. Men mest konstigt känns det för att jag är livrädd för att få komplimanger och beröm. Det har som aldrig hänt förut.. kan ju vara det.

Jag sade till henne att nästa steg måste jag ta själv. Nästa steg i min utveckling kommer enbart av att jag börjar utmana mig själv till att göra saker jag inte har haft energi till att göra. Sådana saker som hade kunnat knäcka mig förut. Risker som hade tagit veckor att återhämta sig från. Risker och chanser där enbart blotta tanken kunde ge mig en ångestattack. Sådant ligger framför mig… Mjaaaa. Blir ju spännande.

*

Cyklingen förut har ju varit en sådan aktivitet där jag mått dåligt ifall jag inte presterat ”bra” eller nått upp till den nivå jag anser är acceptabel. Jag har inte cyklat så mycket på slutet eftersom jag har varit ganska sliten i benen, de har känts ihåliga på något sätt. Så benen har fått vila samtidigt som jag lagt träningen hårdare på överkroppen istället. Men de senaste turerna har jag aktivt försökt vara snäll med mig själv. Inte sätta orimliga mål på att jag måste hålla 30km/h i snitt då det blåser motvind och så vidare… Det pågår en ständig inre dialog under en sådan runda. I ena stunden hatar jag mig själv och klankar ned på mig själv, hur svag jag är och hur tjock jag blivit, i andra stunden så tar jag över och intalar jag mig själv att det är lugnt. Det ordnar sig. Häromdagen cyklade jag min favoritrunda på 65km, det var motvind hela vägen upp till sidensjö – den tyngsta sträckan där det är uppför hela tiden. Men jag gjorde det bra, jag var snäll med mig själv och tänkte inte så mycket på prestationen utan tänkte aktivt hela tiden att det viktigaste var att njuta av höstvädret och att helt enkelt bara klara av det.
Jag tog till vara på den fina höstsolen och njöt långa stunder. Sedan var jag hemma helt plötsligt. Sliten men nöjd. 28.5km/h i snitt, total tid på 2 timmar och 18 minuter, åtta minuter långsammare än vad jag presterat som bäst på den rundan.

Skogsrundan häromdagen var bäst ändå. Då hamnade jag i ett slags euforiskt stadium. Där mitt ute i skogen. Solen, naturen, helt själv med mig själv. Det var vackert. Varken mer eller mindre.. Det bara var. Jag VAR där och då. Det var… fint.

Detta är terapi i dess renaste form. För mig. Det handlar om att identifiera vad man mår bra av och sedan ta till det då det känns som sämst.