Det blir bättre

Ja tog bort diapersandcoffe. För det första var den bloggen felstavad vilket smärtade mig något oerhört. Förstå bara klumpen i magen då Ida påpekade att ”Stavas inte coffee med två e?” Sedan så fanns det en redan som var rättstavad och då var jag tvungen att hitta på något nytt och det har jag ju inte energi till. Jag menar.. ett sådant stort beslut liksom.

Nåväl.Det kändes inte rätt bara att låta stavhopparn ligga och samla damm. Jag är stavhopparn. Det här är min blogg och min livshistoria. Har du följt den från första början så kan man faktiskt säga att det är en ganska bra historia. Från det absolut mörkaste till något underbart. Från att vända och vrida och gräva på ställen i min hjärna som jag i självförsvar försökt begrava till att skriva lättsamma blogginlägg där jag i sann ”I-landsproblem”-anda beklagar mig över den position jag är i – den position jag drömde om för så länge – att träffa en fantastisk tjej och starta en familj.

För mig gick det rätt snabbt. Snart firar vi två år. På de två åren har vi hunnit blivit sambos, skaffa barn, som precis har blivit nio månader, och tagit ett jättelån för att köpa ett radhus. Vi har utöver det två katter och en kombi med solskydd där bak. Nästan som en klyscha. En fin klyscha.

”Tro mig det kommer gå fortare än du tror”
”Det kommer bli bättre”

Min syster fyllde år igår. Då hon sade de orden kunde jag inte tro på dem. Jag blev nästan arg för att hon sade så. Nu med facit i hand såhär långt så kan jag ju bara erkänna att hon hade rätt – Det blir bättre. Det var även hennes ord som ekade i mitt huvud den dagen jag tog det största steget emot att må bättre – den dagen då jag erkände att jag behöver hjälp. Hon är sådär, nästan irriterande närvarande, och har en så stor del i det hela att jag omöjligen inte kan bortse från det. Inte för att jag vill. Nej herregud. Hon är min syster och det är mycket tack vare henne jag är där jag är idag.

Så med de orden. Grattis på din födelsedag – i efterskott.
Jag älskar dig.

PS. jajaja du hade rätt – Det blir bättre.

Annonser

Föräldraledig

Intressant grej det här med att vara föräldraledig. Det är som att vara ledig men ändå inte. Jag behöver inte gå till jobbet men jag har ändå ett jobb som inte ger mig någon paus. Min paus är nu. Bara det att det egentligen inte är någon paus, mer som beredskap. Nu sover både Ida och Aaron, förhoppningsvis för natten – det gäller båda. Aaron har en period där han kräver mer närhet än förut vilket gör att han knappt kan sova själv. På dagarna så sover han i min famn i soffan. Och ja det kan ju vara mysigt någon gång ibland att han gör det, för det är det verkligen, men att det är det enda sättet han kan sova på – Det känns lite jobbigt. Och nu när han är lagd för natten så vet jag att han kommer vakna ganska snart och då får jag söva honom tills han verkligen sover innan jag ens kan tänka på att försöka lägga honom i sin spjälsäng. Sedan kommer han vakna en till tre gånger innan det är dags att ge flaskan vid 1 eller 2 på natten. Sedan sover han till 4 och då börjar det bli jobbigt att få honom att sova. I normala fall brukar jag väcka Ida den här tiden så får Aaron ligger och snutta på hennes bröst och då kan han sova till kanske 6-7 om vi har tur. Han kan ju tycka att vi alla ska upp då klockan 5. Då vänder han på sig, ställer sig på alla fyra, och börjar leva om och sedan krypa/gunga/hoppa. Han ska bums klättra över en och då är det helt klart dags att kliva upp. Men har han vaknat fem så har han inte sovit klart, så då kan han leka i ungefär en halvtimme innan han börjar bli trött igen. Då söver jag honom och sedan sover han då till 8-9.

Jag har knappt varit hemma i två veckor med honom och det börjar redan bli väldigt rutinmässigt. Så jag tror risken är ganska överhängande att jag kommer bli galen innan jag återigen börjar jobba den 1a Mars. Ända sedan jag började jobba för typ 9 år sedan så har jag ju haft det där jobbet att gå till. Den längsta sammanhängande ledigheten jag haft under de här 9 åren är 5 och en halv vecka. Nu ska jag vara ”ledig” i nästan 22 veckor.

Som jag dryftat tidigare så är han verkligen en viljestark och aktiv pojke. Det ska bli väldigt intressant att vara med och se han växa upp. På sin mors sida har han många viljestarka människor så det är inte konstigt att det blev så 😉 Från mig verkar han ha fått mitt hårfäste och det smärtar mig något oerhört. Jag önskar inget något så ont som mitt hårfäste. Något som också är jobbigt är vår begränsade bo-yta. Vi bor i en tvåa på 66 kvadrat, lyckligtvis med ganska öppen planlösning, men med han som är överallt hela tiden så är det ganska jobbigt. Ena stunden är han i köket och lever fan, i andra så ska han i katternas matskål bara för att direkt efter ställa sig upp mot vagnen och där då hitta ett löv att käka på. Det är inte bra. Äter barn löv så kan de sätta i halsen och sedan kräkas. Det har hänt. Två gånger. Samma dag. Men det är ju bra att kräkreflexen fungerar iallafall.
Som vädret har varit de senaste veckorna så har det ju heller inte varit lockande att ta sig ut på promenad. Så det har ju blivit så att vi har varit mycket inne.

*
29/10

Han är ju rätt intensiv den här pojken. Nu på slutet har han lärt sig att man kan hålla i bordet och gå sidled. Om han då greppar något så släpper han taget om bordet med en vurpa ned i golvet och gråt och förtvivlan som resultat. Då man tröstat honom tillräckligt så börjar det bara om. Nu de här dagarna då han börjat med detta så har han väl slagit sig 5-6 gånger per dag. Vi har nu också börjat att lära honom sova i sin egen säng. Det går väl hyfsat. Det tar en halvtimme för mig själv att söva honom vid 19-tiden. Det är då jag har möjlighet att göra något. Eller göra något. Jag gör väl inget förutom att möjligen skriva lite men framförallt vill jag lyssna på musik. Det är inte så ofta numera man får den möjligheten vilket ibland är lite jobbigt. Musiken var ganska så central och jag var mer eller mindre beroende av att lyssna på musik varje dag. Det har minst sagt varit väldigt sparsamt på sistone.

Det sker ju varje vecka nya framsteg. Han har som sagt börjat hålla i sig och följa saker. Han har även börjat kolla under saker. Till exempel så älskar han att leka i och vid diskmaskinen. När jag stänger diskmaskinen så lägger han sig på golvet för att kolla under den. Men det värsta han gör är att greppa tag i nattduksborden och liknande, alltså objekt som är tillräckligt låga så att han ska kunna greppa tag i överkant. Men där står han med sträckta armar upp på nattduksbordet och försöker lyfta upp sig. Flera gånger så har han försökt så intensivt att han tappar fotfästet och typ svingar sig framåt. Då är det tur man står där så man kan ta emot när han faller baklänges. Det här är det värsta han gör men det är samtidigt så imponerande. För den här pojken har stark vilja. Det räcker inte för honom att lyckas ta tag där utan han måste försöka lyfta upp sig. Det räcker inte med att kunna resa sig upp mot tv-möbeln utan han måste försöka kliva upp på den. Han står där och lyfter upp högra benet och försöker trycka upp sig. Varje gång han försöker något och inte lyckas så blir han arg. Han gnäller och gråter. Sedan kliver han upp och försöker igen. Varje gång han faller ned så kliver han upp och försöker igen. Jag älskar att se det. Och jag ska göra mitt bästa för att uppmana honom att resten av livet fortsätta med det.

Måste även ägna några rader åt en av våra katter. Sessan. Vilken katt och vilken personlighet hon har. Aaron jagar hon dagarna i ända. Hon brukar ligga på skötbordet ibland när vi byter blöjor, och han sliter då henne i pälsen och det enda hon gör är att slicka honom på huvudet. Hon har sådant tålamod med barn överhuvudtaget och hon är så fin hela tiden. Hon brukar också ligga och sova intill honom i spjälsängen. Ibland tätt intill eller i fotändan. Aaron vänder på sig och sparkar till henne och hon gör inget förutom att somna om.

När man kommer in och kollar till honom och får se det här 🙂

Varje dag i mitt arbetsliv har jag varit relativt kreativ, jag har haft ett tänkande jobb med daglig felsökning och åtgärder därefter. Jag har varje vecka på något sätt tränat åtminstone 3-4 gånger i veckan. Jag har cyklat i timtal och verkligen anpassat min vardag efter det. Att då därefter helt hamna i en monoton vardag med någon som inte kan prata. Mata, byta blöjor, mata, byta blöjor osv. Jag kan känna min kondition försämras för varje vecka. Det har varit minst sagt utmanande. I ärlighetens namn är det ganska tråkigt. Och när han därpå bara missnöjesskriker vad man än gör, hur man än beter sig så fortsätter han att gnälla. Då vill man bara bort. Ja.. nä det är faktiskt ganska okej.

Alltså.. Det är och fortsätter att vara en stor omställning för mig. Att vara pappa är en stor jävla omställning och även fast jag ville det här så visste jag inte på långa vägar vad det skulle innebära. Men jag lär mig. Jag anpassar mig och försöker växa in i rollen. Det är den där viljan att ha en bra kontakt med min son. Det börjar inte senare i livet då han kan prata. Nej det börjar redan nu. Jag vill skapa en grund här och nu och vara den bästa pappan jag kan vara. Jag vill inte ha samma relation med min son som jag har till min pappa. DET är en drivkraft om något. Det är sådant som gör att man härdar ut.

Man hittar ögonblick och saker som gör det värt. Men när man busar med honom och får det där skrattet från magen. När man söver honom i famnen och han drar den där djupa sucken som säger att han är trygg och nöjd. Eller när han i sömnen börjar skratta eller ”bara” le. Då är det värt det.

Det ordnar sig

Tanken med den här bloggen ursprungligen var att jag igenom hela graviditeten och därefter så skulle jag skriva om livet som pappa. Jag har väl inte skrivit riktigt lika mycket som jag hade tänkt mig först. Fokus har legat på något annat, typ den där lilla krabaten som kom och vände upp och ner på vår tillvaro. Och den tid man tagit för sig själv har jag lagt på att fara ut och cykla. När jag nu för tredje gången försöker skriva det här inlägget så inser jag att jag inte riktigt kommer ihåg allt på ett sådant sätt att jag kan återge det på ett rättvist sätt. Så jag kan lugnt säga att jag ångrar mig att jag inte tagit mig tid att skriva mer, framförallt då för mig själv för det hade varit ganska roligt nu att ha en slags dagbok att gå tillbaka och läsa.

När jag var ensam och mådde som sämst så var det inte mycket jag längtade efter egentligen. Det fanns få saker jag verkligen drömde om och få saker jag kände för att göra. Men en dröm fanns kvar genom allt och stod där som ett fyrtorn vid ett väldigt stormig hav. Det var att få träffa någon och starta en familj. Jag trodde alltid att jag skulle bli en bra partner och en bra pappa till mina barn. Varje gång jag föreställde mig själv som pappa så var det oftast samma scenario som spelade upp sig framför mina ögon. Det var jag och min pojke som stod vid en stillsam sjö och jag lärde honom hur man fiskade. Med stort tålamod stod jag och redde ut det trassel han skapat medan han fiskade med mitt spö. Under alla dessa gånger jag dagdrömde och försökte föreställa mig hur det skulle vara att faktiskt vara pappa så tänkte jag aldrig på första tiden hemma. Det var aldrig så att jag föreställde mig att ta hand om eller byta blöjor på en liten bebis, det hände liksom aldrig. I föräldragruppen och de kurser vi gick innan Aaron föddes så handlade allt uteslutande om förlossning och första tiden men jag var så upptagen med att vara nojig över förlossningen att jag inte riktigt kunde tänka på eller föreställa mig den tiden.

Från första tecken på liv där inne i magen så visade det sig att det var ett väldigt livligt liv. Och allt eftersom det växte ju livligare blev det. Nu när han snart blir sex månader gammal så visar han inga tecken på att lugna ned sig. Det känns ändå roligt att han är så livlig men ibland så är det såklart på lite gott och ont det där. Aaron har hela tiden varit ett stabilt byggt barn, redan på BB så var det knappt så att vi behövde stödja och hålla upp huvudet – Det skötte han själv så bra. Han har inte varit lika skör som man föreställer sig att en så liten människa ska vara. Vid bland de första blöjbytena på BB så rullade han runt på mage och sköterskan bara gapade.
Varje gång man lagt ned honom så har han direkt börjat flaxa och sparka med benen ungefär som att han vill iväg någonstans. Roligast är när han vänder sig på mage för när han har legat där en stund och sparkat med benen och flaxat med armarna och inte kommit någonstans så blir han arg för att han just inte kommer någonstans. När man då plockar upp honom då så hör man på hans andning att han är riktigt upprörd. Den viljan. Det är roligt, men prövande.

I takt med att barn växer och utvecklas så förväntas de genomgå vissa steg eller faser, exempelvis att de i en viss vecka plus/minus några dagar ska börja följa saker med sin blick. Håller man upp handen och för den fram och tillbaka så ska de följa handen med blicken. Detta upplevde vi inte med Aaron. Varje gång man höll upp honom framför sig och försökte få ögonkontakt eller att man höll handen framför honom så vände han bort huvudet. Ida brukar träffa kompisar med barn i ungefär samma ålder och då till slut blev det ganska uppenbart att han inte utvecklar sin syn i samma takt som andra barn. Dessutom skelade han och just det reagerade de på BVC mycket på och sedan tillsammans med all den ovanstående informationen så gick det ganska snabbt att få en remiss till ögonläkaren på sjukhuset.

Hos ögonläkaren så gjordes en hel del tester. Bäst svarade han på tydliga kontraster, mönster och liknande. Fortfarande så var det så att han vek undan huvudet så fort man kom nära honom. Värst var det när de skulle lysa in i och titta på hans ögon. Vi fick vira in honom i en handduk, riktigt tajt dessutom så att han absolut inte kunde röra varken händer eller fötter. Undersköterskan höll upp hans ögonlock samtidigt som jag höll fast honom när läkaren skulle titta med något förstoringsglas-aktig sak komplett med lampa. Som han skrek då det har han varken gjort före det eller efter – tack och lov. Nej fy vad hemskt det var. Det var så mycket rädsla och ångest i det skriket att det ligger kvar i mig fortfarande. Kan inte släppa det ögonblicket riktigt. Hursomhelst så får vi ju inte veta så mycket mer där och då. Varje gång man går till en läkare så vill man ju ha svar, en förklaring som gör att allt faller på plats. Men det vi då fick veta var ungefär det vi redan visste att han ser men vi vet inte hur mycket. Och då rent spekulativt att han kanske är översynt. Och det klart, om han är översynt i kombination att hans ögon inte utvecklas i den takt som de bör ja då kan det ju vara så. Det låter till en viss del logiskt och det tog vi med oss från den träffen, det och en remiss till en barnläkare.

Något händer dock under de veckorna vi får vänta på att träffa barnläkaren. Han blir som lugnare vecka för vecka och vi börja få allt bättre och bättre kontakt med honom. Helt plötsligt upplever vi båda att han får ögonkontakt med oss. Varje gång det sker så skiner han som en sol ungefär som att han har väntat på det så länge och det är så roligt att äntligen kunna sätta ett ansikte på den där varma och trygga rösten han hört sedan han låg i magen. Det blir så mycket bättre under den här tiden att, iallafall jag personligen, inte längre oroar mig på samma sätt. Det börjar även bli mycket roligare att vara med honom tack vare att nu kan vi busa med varandra, jag kan nu ligga med honom bredvid babygymmet och leka med honom. Jag kan nu helt plötsligt söva honom igen i selen. Helt plötsligt så får jag faktiskt känna mig som en värdefull person för honom, jag får helt enkelt nu börja känna mig som en pappa.
Så väl hos barnläkaren så tittar han snabbt på Aaron och sedan på oss och undrar ärligt varför vi faktiskt har kommit dit, ungefär som om det verkligen var värt det. Då fick vi också veta vad ögonläkaren hade skrivit i sin remiss till barnläkaren och det var misstänkt Cogans okulär apraxi. Länk här .Och det skulle då innebära att han har svårt för att röra sina ögon i sidled och då för att kompensera för det så överkompenserar de med huvudrörelser för att kunna få fokus. Det passar ju in på det vi upplevt innan besöket hos ögonläkaren men inte alls då det i det närmaste blivit helt normalt innan tiden hos barnläkaren så stämmer det ju inte längre. Hos barnläkaren blev jag lite sur över att vi inte fått tagit del av den diagnosen men nu såhär efteråt förstår jag att det inte hade varit bra för mig att gå omkring att oroa mig för det hela tiden. Helst med tanke på att det är något som inte växer bort fören i vuxen ålder, det hade blivit en mycket jobbigare uppväxt med dåliga ögon helt enkelt.
Hursomhelst så var Aaron så pass med då barnläkaren kollade just den reflexen att han avfärdade den diagnosen ganska snabbt. Han tyckte dock att han kanske inte såg lika bra som barn i hans ålder så vi ska bli kallade någon nu i höst för ytterligare undersökning och uppföljning. Efter det besökt så har Aaron fortsatt att utvecklas så nu är jag inte längre orolig alls.

När vi nu har gått igenom den här perioden och vi inte längre behöver oroa oss på samma sätt så kan vi säga att det var väldigt tufft. För mig personligen har det slitit ganska hårt på mitt psyke.
Aaron var under hela den här perioden på kanske… 8 veckor varit väldigt skrikig. Han har missnöjesgnällt hela tiden, han kunde nyss ha vaknat upp från en tupplur fått mat och precis ha bajsat men ändå kunde han gnälla och det fanns inget sätt att göra honom nöjd. Alla saker som fungerade bra förut, typ som att lägga honom i vagnen och ta en promenad, sätta honom i selen intill bröstet, ta en tur med bilen – ja inget av det fungerade längre. Han brukade älska vagnen men nu började han skrika i samma sekund man lade ned honom. Det enda som kunde göra honom lugn var när Ida ammade honom, det var också det enda sättet det gick att söva honom på. Innan det kunde jag söva honom med att vagga honom eller gå med han i selen. Varje gång jag höll honom så skrek han, och var allmänt orolig. Vissa gånger när jag höll honom och i ren desperation gav honom till Ida och direkt så blev han tyst. Sådana situationer bara bekräftade de tankarna som hade börjat gro i mig: Jag är en dålig pappa.

Jag mest bara talar för mig själv även fast vi är rörande överens att detta var en tung period, men detta slet jag väldigt ont med. Jag går ur det där med en känsla av att jag var en dålig pappa och en dålig partner. Jag såg allt det där i mig själv som jag svor att aldrig vara. När allt blev tungt och svårt att hantera gick jag in i mig själv. Mig själv där jag brottas med en kronisk spänningshuvudvärk som aldrig missar ett tillfälle att göra sig påmind, mig själv där jag konstant brottas med dåligt självförtroende och en tveksam självkänsla. Att känna sig som en dålig pappa och då få den känslan bekräftad när han skriker tröstlöst så fort jag håller honom. Den känslan byggde dag för dag. För varje gång han skrek mig i ansiktet och för varje gång han vägrade att somna i min famn som han gjort förr, så bekräftades på något sätt mina känslor av att vara en dålig pappa. Det är inte logiskt utifrån sett och inte heller rationellt men det är en helt annan sak att vara inne i det.

Men nu så skrek han varje gång jag höll honom. Detta drev mig till slut att tänka att han bara ratade mig, att han inte alls kände sig trygg med mig och att jag bara var vilken person som helst. Min dröm om att bli pappa hade kommit till det här – en pojke som inte alls ville veta av mig. Vid vissa svaga tillfällen kom jag på mig själv att drömma om ett liv jag förut hatade mer än något annat, ett liv där jag satt ensam hemma framför datorn och spelade. Varje gång jag tog emot honom och han började gråta så var det som det högg till i hjärtat, det gjorde fysiskt ont i mig att hålla honom och inte kunna få honom att känna sig trygg. Det kom till den punkt att jag drog mig att hålla honom, vissa gånger var det verkligen motvilligt. Vi förstod ju förstås att det hade något med ögonen att göra, typ att han inte fick grepp om vad som var runt honom. Han kunde höra oss men inte se oss riktigt så därför blev han då rädd. Men i sådana här lägen där oro, stress, sömnbrist tar överhanden så blir det rationella tänkandet en aning åsidosatt. För min egen del så var det en kamp att försöka förhålla mig till det hela på ett rimligt sätt. Det var svårt. För det är ändå en så komplex sak det här med barn. Hela känslolivet påverkas så kraftigt så fort man får barn, det skakar om och ändrar allt. När nu all hjärnverksamhet går till att oroa sig för pojkens hälsa. När allt man någonsin velat är att skaffa barn, att då lägga allt det i det hela, det blir nästan orättvist att lägga så mycket på ett så litet knyte.

*

Vi spolar framåt ett antal veckor. Det här inlägget har som legat och väntat. Det har gått så lång tid emellan, nästan två månader, att jag glömt vad jag egentligen skulle säga, vilket i och för sig kanske är bra. Att ta sig tid att skriva har inte riktigt varit prioritet men jag har saknat det något enormt. Just, Aaron och hans ögon. För två veckor sedan så var vi på återbesök hos ögonläkaren och när de då undersökte honom så var allt kanon. Alltså riktigt bra. Så hela den här storyn och så slutar det så tvärt med massa text emellan? Ja så är det.

Det här handlar så mycket om att få vräka ur mig. Det fyller exakt samma syfte som mina andra inlägg någonsin gjort – nämligen att skapa distans till det hela – att lägga det bakom sig. Det här mina egna tankar och känslor kring en viss period. Allt det här är något som man egentligen inte får säga. Men det var en tuff tid för det handlade så mycket om att axla en roll och ändra min självbild. Det har väl tagit längre tid för mig antar jag. Underbara Ida har varit fantastisk genom allt. Det är hon som burit familjen framåt då jag inte har fungerat. Hon har samtidigt gett mig några slag i ansiktet, alltså inte bokstavligt talat slagit mig fysiskt, men slagit mig och fått mig att fundera. Hon är min stora hjälte.

Men. Ja den lille pojken mår bra. Riktigt bra. Så bra att det nästan blir jobbigt ibland, helst när vi alla drabbades av en förkylning häromveckan – Då när vi mådde som sämst då var han fortfarande jättepigg trots förkylning, den enda skillnaden vi märkte var att han blev trött snabbare och behövde då också sova mer. Han är totalt sjövild, han ska någonstans exakt hela tiden. Det är nästan så att han börjat springa i luften innan man sätter ned honom. Han ställer sig upp mot möbler men han är inte nöjd med att bara ställa sig upp utan när han ställt sig upp ja då ska han försöka ta sig upp på möbeln. Och lyckas han inte med det så blir han sur. Han blir sur då han måste sitta stilla. Han hatar därför både att åka bil och att sitta i vagnen. Varje gång jag går ut och går med pojken i vagnen så ser han sur ut hela tiden. Aaron har en riktigt stark vilja och han vet definitivt vad han vill. Det är bra. Jag hoppas att det är något som håller i sig hela livet för då vet jag att han kommer lyckas med exakt det han vill. Precis som nu när han vill klättra upp på tv-möbeln och blir sur när han inte lyckas.

Hur jobbigt det än må vara, hur knäckt man är i slutet av dagen, hur frustrerad man än är – Så är det ögonblick som de där som gör allt värt det. Ett leende brukar räcka men får man ligga och mysa i soffan är det ett plus.

Morfar

Artur. Min morfar. Har lämnat oss.
Med tanke på förutsättningarna och omständigheterna kring hans död så kände jag inför begravningen att det borde vara mer av ett firande av hans liv än något annat. Den mannen krigade på i 101 år och 4 månader. Han har sett och hört mer än alla de flesta människor. Vi borde ju ha suttit där iallafall och berättat historier och anekdoter från hans liv. Men jag lämnade begravningen med en viss frustration och var ledsen av helt fel anledningar.

Då jag först fick rapporter om att morfar var påväg bort så visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera. Jag har aldrig riktigt lärt känna morfar. Jag har dock tänkt mycket på honom under den senaste veckan. Jag har tänkt på tillbaka på alla de minnen jag faktiskt har av honom. Jag kommer ihåg alla de historier han berättade om hans barndom på 20-talet och 30-talet. När de fick för sig att ta en dagsutflykt med cyklarna till Fredrika, tog med sig lite fika bara och sedan for dem. En nätt sträcka på ungefär 12 mil. Hur de pallade potatis från någon gård längs vägen. När de en vinter tog skidorna ut i en månklar natt till en timmerstuga i skogen och drack sig fulla på hembränt. Jag minns de där historierna men känner samtidigt en ånger att jag inte lyssnade mer noga och faktiskt uppskattade det mer då än vad jag gjorde. För då ville jag inte vara där.

Mitt starkaste minne med morfar är nog ändå då när vi for hem för att fira mamma och pappas bröllopsdag. Det var jag och mina bröder och morfar där förutom föräldrarna. Vi drack öl och pratade och morfar fick även han sig några ”järn”. Efter sin andra nubbe så somnar han vid bordet. Nåja vi andra fortsatte och prata. Om vad kommer jag inte ihåg. Vi pratar en bra stund innan morfar helt plötsligt blir klarvaken, som om han snappat upp något vi sagt och anknyter till det och börjar berätta en historia. Han berättar en historia om hur det var när han kom till Fredrika för börja arbeta i skogen. Allting var väldigt detaljerat och målande då han berättade.

– …och då jag då kom till första huset där i fredrika och knacka på för och kolla om det fanns husrum, ja de såg ju att jag var en ung stilig karl så de ville gifta bort dottern sin på en gång.”

Han kollade på oss bröder som satt i soffan och sade:

– Ja ni ska förstå det pojka att de fullkomligt kastade fruntimmer efter mig där i Fredrika”

Berättelsen fortsatte länge om hur det gick till när han jobbade där i skogen. Han berättade om när alla gick till kojan i skogen där kockarna gjorde i ordning maten åt arbetarna. Detaljerna här är kanske onödiga men det hela slutade med att han träffa Mormor där i kojan.

Hela historien var så fin. Så målande, på flera sätt då det även gav en nyans av hur morfar var som person – hur han såg på saker och ting, vad han värderade.
Ännu en historia som etsat sig fast i mig är något min syster berättade för mig. En sommar då hon och hennes familj hälsade på så bodde dem hos Mormor och Morfar. Under de dagarna där så lekte morfar med pojkarna länge och väl så pass att han var helt slut på. Han satte sig med gråten i halsen intill min systers man och säger:

– Ta till vara på den här tiden med barnen, för det fick aldrig jag.

Det är den Morfarn jag hade velat ha känt. Han jag hade velat veta mer om på den här begravningen. Som sagt jag lärde aldrig känna min morfar riktigt av flera anledningar. Min Mormor var konstant närvarande där och hon var en hemsk människa. Hon fick mig alltid att känna mig fel på alla sätt och vis. Hon kommenterade min vikt, mitt sätt att vara och tyckte jag var otroligt oförskämd de få gånger jag faktiskt sade ifrån, allting hon sade i min riktning var i syfte för att såra och göra mig osäker. Risken att träffa henne var en anledning att jag aldrig träffade morfar så mycket, den andra anledningen är att han var väldigt nitisk i sin religiösa tro. Mycket, eller allt, kretsade kring det och då jag redan från tidig ålder insåg att det var ingen jag kände mig trygg med så var det inte heller helt naturligt att prata så mycket med han. Och det är ju förstås den där religiösa aspekten som förstörde begravningen. Det var mer snack och snudd på propaganda om tron än något annat. De första fem minuterna handlade om honom och de resterande tjugofem minuterna var bibelställen om vad som de tror väntar honom.

Mycket kan sägas om min familj. Mycket har jag behandlat i min andra blogg ett antal gånger så jag känner inte för att upprepa mig för mycket. Men detta är första gången jag blivit ledsen av en begravning. Då mormor dog var jag inte ens ledsen, jag var faktiskt förbannad. Förbannad för att de ljög om hur glad och omtänksam hon var. De övriga gångerna har man inte haft det bandet till personen i fråga så man var mest där för att visa sin respekt. Nu var det något annat. Det var den där morfadern. Den hårt arbetande, glada mannen som egentligen ville ta hand om och leka med sina barn men fick inte. Den berättelsen som min syster berätta för mig slog an något i mig, det gav mig ett band till min morfar jag inte visste fören det egentligen var för sent för att etablera en familjemässig relation till honom. Men det gav mig ett band och något att relatera till.

För jag vill inget hellre just nu än att hålla Aaron i min famn tills han somnar. Jag vill bara leka stålmannen med honom eller torka upp hans kräks som han precis dumpat på mitt bröst. Det plågar mig något galet att behöva lämna honom för att åka till jobbet. Det gör fysiskt ont i mig att behöva lämna honom när han skriker och gråter så där otröstligt och jag vet att jag måste lämna honom för åtta timmar. Även om min superhjälte till sambo är hemma så vill jag bara vara där och avlasta.

Precis som morfar ville.

Grattis på födelsedagen

Det senaste inlägget slutade vid fredag , vid det laget hade vi hunnit vara på förlossningen fyra gånger under den veckan. Vi sov över natten till fredag utan att Ida kunde sova. På fredagskväll var vi in ännu en gång och denna gång lyckades Ida få sova ett par timmar. Det märktes för nu Ida kunde ta värkarna på ett helt annat sätt nu och var på bättre humör och hade allmänt mer mod i sig. Det var en otrolig lättnad.
Det slår mig nu när jag skriver det här att jag knappt kommer ihåg fredagen. Vi åt tacos iallafall, så mycket vet jag, och vi drack cider till maten. Hursomhelst så är på fredagskväll återigen på förlossningen, inte mycket nytt vi får återigen sova över.

Nu börjar det intressanta. Lördag. Vi åker från förlossningen vid 10 tiden, vi åker direkt och handlar en del nödvändiga saker. Vi hinner med tre affärer och under hela tiden har Ida en värk var tionde minut. När vi kommer hem strax efter lunch har det blivit tätare emellan och det är nu regelbundet två värkar på tio minuter och så fortsätter det genom hela eftermiddagen in på kvällen. Ida ser stark ut och är på bra humör för att det faktiskt är ”bra” värkar den här gången, värkar som innebär att det faktiskt skulle vara ett barn på gång. Vi hjälps åt att laga mat, halloumi-morotsbiffar. Vi lägger oss i soffan och frossar i godis och kollar på hockey. Ungefär nu börjar det bli allt tätare mellan värkarna. Det är nu tre värkar på tio minuter och de har ökat i intensitet. Jag ringer förlossningen vid halv åtta ungefär och berättar läget och att vi tänkt komma in.

Vi kommer in kring åtta tiden, då görs en snabb undersökning och Ida är öppen kring fyra centimeter men eftersom värkarna är så intensiva och så täta får vi ganska omgående komma in till en förlossningssal. När vi suttit där en stund så säger dem att ni kommer inte åka härifrån utan en bebis. Den meningen hade vi väntat på länge. Jag går ut och parkerar bilen och bär in alla väskor.
Allt eftersom så börjar värkarna tillta, blir både intensivare och tätare och till slut så pass täta att hon inte får någon vila mellan värkarna. Nu börjar det bli väldigt jobbigt, Ida skriker rakt ut då värkarna kommer men hon får aldrig vila mellan dem. Enligt plan så prövar vi att ge henne lustgas i förhoppning att de ska lätta hennes värkar men det gav ingen effekt, snarare så att det upplevdes obehagligt. Nästa steg är epidural.
Här någonstans så säger barnmorskan att det nu inte är något annat alternativ än förlossning. Upp till hit hade den ursprungliga planen varit att Ida skulle få sovdos och sedan köra igång förlossningen på allvar morgonen efter med tanke på att hon enbart var öppen 4cm. Men värkarna är för intensiva så det är inte längre ett alternativ tydligen. Ett rus går genom min kropp, jag får en liten klump i halsen. En sån där klump som man får när något stort och förenat med glädje ska hända, ett sådant ögonblick man väntat på länge, när det är inom räckhåll – den typ av klump. Barnmorskan kallar på jourgående narkosläkare för att sätta epidural. Har ingen uppfattning hur lång tid verkligen tog, det kan ha tagit en timme eller två timmar innan hon dök upp men med tanke på hur ont Ida hade så kändes det verkligen som en evighet. När väl narkosläkaren dök upp så kändes det som om en suck av lättnad gick genom rummet, inte bara från Ida utan även från mig och barnmorskan. Hon gör i ordning sina saker och lägger fram allt hon ska ha och precis innan hon ska till att sätta nålen så ringer då akutlarmet och hon blir tvungen att springa iväg.

Nu har Ida vansinnigt ont, ännu värre än innan, och nu skriker hon rakt ut. Hon får absolut ingen vila mellan värkarna, kanske på sin höjd femton sekunder men inte mer. Faktiskt den enda gången jag var orolig, under hela förlossningen, det var här. Det var otroligt smärtsamt att se henne plågas så hemskt och sedan sitta på sidan av och inte kunna göra något konkret för att lätta hennes smärta. Det var hemskt.
Narkosläkaren var borta i ungefär 45-50 minuter men även den här perioden kändes som en evighet. Nu lyckas hon däremot med att sätta epidural och en halvtimme senare hade jag min Ida tillbaka. Nu kunde vi gå tillbaka till att vara glada och förhoppningsfulla inför förlossningen som väntade.

Under tiden så matar jag Ida full med socker i form av Cola och godis. Vi kollar dessutom klart på säsong två utav You´re the worst på Netflix. Någon gång kring tre på natten så kommer barnmorskan in och sätter oxytocindropp som ska sätta igång förlossningen på allvar. Innan den sätts så är hon öppen 5cm. Vi fortsätter att kolla serier och ladda. Klockan fem på morgonen kommer de in igen och gör en ny undersökning och den här gången får vi veta att hon är helt öppen och helt redo för att förlösa vårat barn. Nu är det nära!

Allting nu börjar som flyta fram, enda som jag tänker på är att inte säga något dumt och bara försöka finnas till ifall hon behöver något. Jag hade ingen aning hur jag skulle bete mig för att faktiskt tillföra något. Jag såg till att det fanns både Cola och vatten ifall hon behövde antingen eller. Barnmorskan ställer i ordning och kallar in undersköterska för att hjälpa till. Klockan hinner bli nästan sju på morgon och då är det skiftbyte så barnmorskan som hjälpt oss under hela tiden sedan vi kom går nu alltså hem precis då det börjar bli allvar. Tråkigt både för oss och säkerligen för henne också. Den nya träffade vi kvällen innan då det var hon som tog emot oss först. Nu drar de igång krystarbetet. Och finns ingen tidsuppfattning längre. Allting händer samtidigt. Långt innan det här var på gång, typ under föräldragruppen, så var jag väldigt nojig för det här med förlossning. Jag tänkte mycket på det som att var det någon gång något skulle gå fel så var det här. Men helt ärligt nu så var jag inte orolig överhuvudtaget. Barnmorskan var så duktig på att ge oss information och feedback, vi fick hela tiden veta vad som hände och vad som skulle göras.

Ida kämpar. Hon skriker som jag aldrig hört henne skrika förut men fan vad hon kämpar. Det är en insats långt över hjältestatus. Det är helt enkelt väldigt imponerande att sitta vid hennes sida och hålla hennes och se hur hon krigar för att förlösa vårat barn.
Från att hon börjar krysta så tar det drygt 45 minuter tills att lille gossen tar sina första andetag. Vilket enligt, dem som kan, är tydligen ganska snabbt. Vi hade inte tagit reda på kön på förhand, något jag personligen hade blandade känslor för, men nu under krystarbetet kändes det spännande att få veta där och då. Faktiskt så var det mycket som försvann mitt under krystningarna. Min oro inför det hela och allt annat ”dåligt” som jag har hunnit tänka innan försvann och nu var det något annat som tog plats. Någon slags… ro, kanske man kan kalla det. Allting hade förbytts till en stark längtan och glädje över att få vara där och vara med om en förlossning. Det kändes mycket större än mig själv. Vilket det förstås är.

Som kille får man ofta råd och tips från andra män angående hur och vad man ska göra och tillföra vid en förlossning, det som återkommer mest från alla är att man ska hålla sig ”Norr om krigszonen”. Så det gjorde jag men kunde ändå inte låta bli att kolla då gossen tittade fram. Kalla det nyfikenhet om du vill men jag var tvungen. Han verkligen sköt ut ur Ida vid sista krysten, en fullkomligt äcklig sak som strax efter visade sig vara världens gulligaste. Konstaterade väldigt snabbt att han visade ett par likheter med undertecknad. Några blonda hårstrån skymtas också, något han fått från mamma. Han läggs på Ida bröst och nu kommer tillfället då det är dags för det enda jobb jag har: Att klippa navelsträngen. Jag skakar av adrenalin och försöker fokusera på att klippa på rätt ställe, det är iochförsig ganska svårt att missa då de har satt klämmor så ”Klipp inom det här området”, ändå är man som nervös och samtidigt så skakar man av adrenalinet. Det var ganska äckligt att klippa det faktiskt, det var som svampigt och segt.

I nio månader har vi gått och tänkt, funderat och längtat. Hur skall det vara, hur skall det gå? Vad kommer det vara för kön? Hur hur hur vad vad vad… Det ögonblicket som vi har gått och längtat efter och alla svar vi har velat ha. Det hade äntligen kommit. Vi fick en son. Som var mycket större än vad som var beräknat. Ida var på en undersökning och på den gjorde man ett tillväxtsultraljud där man trodde att han skulle väga drygt 3200g, vilket är ungefär 400g under medelvikt för pojkar. Vår gosse vägde in på hela 3820g och mätte 52 cm. Jag fick många frågor efteråt där alla ställde samma frågeställning ”Hur fick han plats i Ida?”. Ja vi vet inte riktigt. Nu när vi ser honom ligga på sängen bredvid oss kan vi fortfarande inte riktigt förstå hur det har gått till som. Sedan finns det ju ögonblick som står mer än andra. Och det är precis lika klichéartat som man kan tänka sig och det är det där klassiska tv/film-ögonblicket: Han greppar mitt finger och klämmer åt. Det är verkligen hur häftigt som helst. Jag har alltid varit hyfsat duktig på att uttrycka mig i skrift, men nu klarar jag inte riktigt att beskriva hur det var. Jag blev kär. Det är väl det närmaste jag kommer.

Efter några timmar så får vi komma till vårt rum så blir vi till slut ensamma med honom på rummet. Det är en overklig känsla. Alltså vad händer? Hur gick det här till egentligen? Vi är båda väldigt trötta, vid det här laget har vi varit uppe i drygt 30 timmar i sträck. Mycket händer, mycket intryck och det slår mig nu att mycket detaljer har gått mig förbi. En positiv sak var att jag fick stanna på BB tillsammans med Ida och lill-gossen båda nätterna. Det var inte alls säkert att jag skulle få göra det och det var något de förvarnade oss om redan under föräldragruppen. Det hade varit sinnessjukt att behöva lämna dem på BB och fara hem och sova. Hade det blivit så hade jag inte sovit många minuter. Allt som allt tycker jag personligen att vi blivit väldigt väl omhändertagna på förlossningen och på BB. Trevlig personal och ett bra bemötande. Barnmorskorna som hjälpte vid förlossningen är rena proffs, lugna och trygga och är duktiga på att ge feedback och order om vad vi ska göra.

Vänner-maraton och mys hela dagen. Så såg vår Måndag ut.

Tröttmössan Aaron.

Zzzz
*

Den skyddande miljön på BB led mot sitt slut. Tisdag morgon så återstod enbart de rutinmässiga proverna och testerna. Allt såg väldigt bra, vår lille Aaron Emil Elliot Jirdén är fullt frisk och vi ska nu åka hem till vår lägenhet som en familj. Hem till våra två helt aningslösa katter som varit ensamma nu i två dagar. Vi är en familj. Det är helt galet. Nu två dagar senare har det fortfarande inte helt sjunkit in. Ändå känner jag att det är helt rätt. Det är konstigt, men ändå helt rätt. Det är så här det ska vara. En liten pojke som skriker på kvällarna och jag går omkring och vaggar honom tätt intill bröstet. Hur jobbigt det än är att inte kunna trösta honom, hur jobbigt det än är att inte förstå vad det är som är fel så är det såhär jag vill ha det. Det här ögonblicket som kändes så vansinnigt långt borta för enbart två år sedan när jag låg på soffan i min lägenhet i Övik, det är nu här. Jag är pappa.
Att Ida dessutom är mor till mitt barn gör mig obeskrivligt glad och stolt. Jag har förut skrivit ett blogginlägg och hyllat hennes styrka. Efter detta så har hon stigit ytterligare i mina ögon, jag trodde inte hon kunde kliva upp mer, som att hon hade nått absoluta toppen men hon lyckades kliva upp ett par snäpp.
Hon är min idol.

En dans på rosor

… är precis vad det inte är.
Nej det här med graviditet är även det en sak som inte varit precis som man hade tänkt sig. Inte för att jag är gravid men..
Sedan vecka 20 har Ida haft foglossningar. Sedan vecka 30 har hon varit sjukskriven och sedan dess mest legat hemma och väntat på vårt barn ska titta fram. Med mycket smärta och lite sömn så är det ganska oundvikligt att det tär på psyket. Nu tycks det nå nya oanade höjder. Med tanke på allt detta med lite sömn och mycket värk har vi haft en fundering ifall det skulle kunna gå att sätta igång förlossning på ett ”icke naturligt” sätt. Förra veckan träffade vi en barnmorska som var positivt inställd till att sätta igång Ida och förstod oss till fullo. Vi fick tid på förlossningen i Måndags, hon fick en så kallad hinnsvepning som tydligen ska vara en sak som eventuellt kan provocera fram ett riktigt värkarbete. Då fick vi veta att hon var öppen en halv centimeter. Torsdag, ny tid ny hinnsvepning. Vi får veta att hon är nu öppen tre centimeter och att med tanke på de värkar hon nu har så är det på gång. Underläkaren var väldigt positiv till det hela och lät väldigt övertygande med att nu är det inte så långt borta minsann. Stärkta av det här så åker vi hem och är väldigt beredda på att nu när som helst kommer vårt efterlängtade barn dyka upp. Nu är det tyvär så att värkarna avtar under eftermiddagen och på grund av det så ringer Ida förlossningen och vi får en tid klockan 21.

Vid det här laget känns det nästan rutinmässigt att åka dit, skulle kunna hitta dit med förbundna ögon under pistolhot. Ny undersökning görs av ännu en ny person, denna gång en hurtig men ändå en sympatisk barnmorska som blir nästan lite uppgiven då hon får höra det läkaren hade sagt och gjort. Nåja, det visar sig nu att Ida är öppen 2 centimeter och det aktiva värkarbetet som hon upplevde i själva verket var helt onödig värk. Alltså en typ av värk som inte har med förlossning att göra, vad man skulle kunna kalla en positiv värk. Denna barnmorska var väldigt avrådande för det här med att sätta igång och rådet vi fick var att kämpa vidare och invänta det ”rätta” värkarbetet.
Med bakgrund av sömnbesvär så blir vi erbjudna att stanna på BB över natten och då skulle Ida kunna få båda smärtstillande och sömntabletter så att hon iallafall ska få sova en natt. Det låter ju bra så vi tackar ja till det.
Dock med facit i hand så var det bortkastat. Hon fick allt hon kunde få men fick trots det inte sova en sekund. På det så var det säkert provocerande att jag somnade direkt jag lade mig på soffan bredvid henne, helst när jag strax innan hade yttrat orden ”Jag kommer aldrig kunna somna här”.

Det börjar bli lite tärande det här. Inte bara för Ida. Och jag skriver inte det här för att själv få sympati för det är inte det det här handlar om. Det är väldigt jobbigt att se på när ens partner går igenom det som ska vara bland det häftigaste och vackraste en människa kan gå igenom och så verkar hon lida så mycket. Det gör ont i mig att se min älskade sambo slita och aldrig få vila. Jag känner mig ganska emotionellt dränerad och hoppas mer än allt att det verkliga värkarbetet kommer igång snart. Bebis ge upp nu och ploppa ur därifrån!!!
Det är för övrigt också lite jobbigt att komma dit och av varje ny person vi träffar få nya och annorlunda besked, det är nya råd och nya direktiv för varje läkare/underläkare och barnmorska vi träffar. Så vi vet varken ut eller in just nu.

Ny tid på Måndag. Tills dess så ska vi försöka fördriva tiden med Netflix. Hoppas då att vi får mer positiva besked.

Dagen vi fick veta…

Den nittonde Maj.
Ida var äntligen ledig ett antal dagar och vi tänkte ta tillfälle i akt och fara och hälsa på hennes föräldrar i Kalix. Under dagen får jag flera meddelanden via snapchat där det framgår att hon har väldigt ont i magen men hon kämpar på. Ont i magen har hon haft förut och att det går väl över tänker jag. Väl hemma så har hon så ont i magen att jag börjar bli orolig, hon kan tillexempel inte gå upprätt längre och hon ser ut att vara i extrema plågor så jag frågar henne om hon verkligen ska fara och om vi inte ska fara på akuten istället bara. Svaret jag får är något i stil med att ”Nej nu ska vi fara, vi kan fara på akuten i Kalix”.

Vi packar bilen, stuvar in katten i hennes väska och åker iväg. När vi närmar oss Skellefteå så kan hon knappt sitta längre, hon vrider sig i kraftiga smärtor där hon sitter i sätet. Jag säger att vi far inte längre nu utan vi far på akuten i Skellefteå. Det är ungefär nu min stressnivå börjar stiga kraftigt för inte bara har Ida jätteont och vi vet inte vad det beror på men även har vi en katt som tvingas sitta kvar i bilen då det är åtminstone 22 grader varmt ute, jag kör ner alla fyra rutorna och hoppas hon inte ska gå under av värmeslag. Ida´s tur kommer och de får leda henne in för hon kan fortfarande inte gå upprätt. Jag blir sittandes och stirrar tomt på Ishockey-Vm sändningen. Efter några minuter eller en halv evighet kommer en sköterska och säger att jag får komma in till henne. Jag kommer in och vi sitter där och väntar tillsammans och väntar på proverna. Jag är helt matt, jag känner mig kraftigt överkörd och vet inte vad jag ska säga, jag bara håller hennes hand och ser på när hon vrider sig i smärta.

Första teorin är att hon har fått en njursten. Ett tag går och en sköterska eller en underläkare kommer med provsvaren och berättar följande: ”Ja på dessa prover visar på att du inte har någon njursten, men de visar på att du är gravid” Ida och jag ser på varandra chockat varav sköterskan säger ”Jag antar att ni inte visste om det?”
Nej det visste vi inte! Ett rus av glädje lycka och lite andra positiva känslor rusar genom kroppen för några ögonblick bara för att dräpas fullständigt då av nästa mening: ”Ja och då eftersom att du är gravid och proverna inte visar på att du skulle ha njursten är vi då oroliga för utomkvedshavandeskap”. I det ögonblicket visste jag inte vad det innebar men jag förstod ganska snabbt att det inte var positivt. Det mesta just nu är bara som ett grått töcken, sköterskor kommer och går, nya undersökningar nya tester hon får smärtstillande och så vidare och så vidare. Läkaren undersöker henne och som det låter där och då så är diagnosen trots allt njursten för det gjorde inte ont på de ställen det skulle ha gjort ont på ifall det skulle handla utomkvedshavandeskap men eftersom inga prover än så länge överensstämmer med det så slutar det med att Ida måste läggas in på avdelningen.

Med katten i bilen var det inte ett alternativ att sova hos henne på sjukhuset så jag tar in på Scandic i Skellefteå. Där stod jag då alltså en Torsdagskväll klockan elva och checkar in med en katt i en väska över axeln, helt tom i huvudet, känslomässigt urladdad. Allting kändes så overkligt. Jag hade precis fått veta att jag ska bli Pappa men samtidigt fått veta att det kunde vara så att embryot hade fastnat i äggledaren och kunde potentiellt vara livsfarligt för Ida. Vad skall man känna?

Fredag
Nya prover nya undersökningar. Ny läkare som pratar Danska. Fortfarande samma utgångsläge, hon är gravid men det är fortfarande inte uteslutet med utomkvedshavandeskap. Jag går ut och in mellan bil och sjukhuset för att se till så att katten håller sig vid liv. Lyckligtvis är det svalare den här dagen så att temperaturen i bilen är behaglig för katten. Så det känns lite bättre att veta det. Då vi till slut får provsvaren från sista provet så får vi veta att det mesta tyder på att det är en njursten, känslan jag får där och då är att de är ganska säkra på att det är så, men samtidigt så kan man fortfarande inte utesluta det till hundra procent. Den danska läkaren insisterar på att Ida ska ligga kvar en natt till på sjukhus. Så blev det också, kändes lite dumt att chansa i det här läget. När vi blir ensamma så bestämmer vi att jag ska fara hem till Umeå med katten och komma tillbaka tidigt morgonen efter. Strax efter det så bryter jag ihop. Två dagar där man har kastats tvärsöver hela känslospektrat, glad ledsen glad ledsen…

Lördag
Vi väntar och väntar. Till slut så dyker läkaren upp och berättar att blodproven ser bra ut och han vill bara göra ett ultraljud innan vi får fara hem. Det ser bra ut och vi kan konstatera att ja det var en njursten. Och vi ska bli föräldrar. Ida är gravid. Jag ska bli pappa. Ida ska bli mamma. Det är fullständigt galet. Där och då kunde vi tillåta oss att bli glada. Vi kunde äntligen känna utan att ha ett mörkt moln av oro vilandes över oss.

Tisdag den 5e Juli
Vi hade ett tidigt ultraljud inbokat idag. Allt såg bra ut, hjärtat slog fint och barnet låg bra till i magen. Vi är nu inne i vecka 10+5 och det är beräknat att födas i slutet av Januari. Det rörde sig lite granna och vi kunde direkt se att det är en lite cyklist där inne. Fina starka lår helt klart, kommer att bli en toppcyklist på touren om ungefär sådär 18-19 år. Det var roligt att se det röra sig. Det blev verkligt helt plötsligt. Upp till nu är det bara Ida som känt av att det händer något med hennes kropp, nu fick även jag chansen att se att något faktiskt bor där inne. Herregud.. jag ska bli pappa!

Det man också kan konstatera är att det här måste ha varit det mest oromantiska sätt att få veta att vi ska ha barn. Det var så många ”Men” där ett tag, fler än vad som är hälsosamt.

Stress och det där med att hantera det

Längesedan jag skrev här. På ett sätt en positiv sak, har inte haft samma behov av att ventilera mina tankar. Sedan jag skrev senast har jag hunnit flytta in med Ida och har börjat komma mig till rätta här. Att gå från att ha bott ensam i 8 år till att nu helt plötsligt vara sambo (plus en katt) är en omställning helt klart. Men det känns inte konstigt, likväl som det inte har känts konstigt under någon gång av vårt förhållande. Pendlingen går bättre än vad jag föreställt mig. Jag läser böcker på tåget och försöker göra sådant som man annars aldrig tar sig för då man är hemma. Det är vad man gör det till, jag måste intala mig själv hela tiden att det är bra sak. Och just nu är den där morgontiden på tåget något, ja rent av lite trevligt faktiskt.
Så livet allt som allt känns väldigt bra. Jag är lycklig med Ida och jag har mer än vad jag just nu kan önska mig.

Men stress. Jobbet har de senaste veckorna tagit det bästa av mig. Stressen gör mig många dagar till en person jag inte vill vara. Jag försöker hantera det efter bästa förmåga men vissa dagar går det inte. Ofta funderar jag över en rimlig handlingsplan hur jag ska göra för att hantera det men.. ja just nu håller jag mig flytande iallafall.
Vissa dagar så är det hanterbart, vissa dagar är jag gnällig och bitter och har sedan svårt att somna och sover sedan oroligt på natten där jag drömmer om jobbet, vaknar mitt i natten med hjärnan på högvarv med jobb direkt på näthinnan. Det är inte direkt så att förutsättningarna för dagen efter är speciellt bra då. Men.. Ja jag kämpar vidare. Någon dag kanske jag blir äldre och klok och kan hantera det.

Det har varit värre. Jag har varit mycket sämre till men det är också därför jag är så snabb på att märka det själv när jag är stressad. Men med den rådande arbetsmiljön är det inte så mycket att göra åt, vilket gör att jag känner mig som ett offer ibland. Inte heller det gör det lättare. I typiskt ”manlig” jargong så är det bara att kämpa vidare och hoppas jag slipper sjukskriva mig för det.
Jag hatar den där känslan när hjärtat slår tungt. När det är ungefär som att det inte slår hela slag utan det är som att det får kämpa vilt för att slå fullt ut, det är ungefär som att de sista tio procenten tar mer energi av mig än att cykla åtta mil. För varje slag – Svagare. För varje slag – mer irriterad. När jag känner det bara brinner till i bröstet så hinner jag inte hejda mig själv, jag måste lätta på övertrycksventilen och det är då jag vräker ur mig något bittert. Allting är en jävla sjuk cirkel som bara bär mig nedåt.

Jag lider något oerhört med dem som jag hör talas om som den senaste tiden gått in i väggen på grund av stressen. Nu har jag inte varit sjukskriven av exakt de orsakerna men jag vet hur det är att ligga vaken hela nätterna utan att kunna släppa jobbet, jag vet hur det är att ha tankarna som får allt att spåra ur. Om fler visste hur det var skulle det vara fler som jobbade förebyggande mot stress.

Men. Jag har till min glädje lärt mig mycket kring att hantera det. Jag läser böcker för att få något annat att tänka på, jag ser till att ta mig tid till träning där lunchträningarna har betytt speciellt mycket – då det är en timme mitt i arbetsdagen där jag får ett avbrott från allt där jag kan kanalisera all skit i ett pass på gymmet, det är förmånligt att vi har tillgång till ett gym på jobbet. Fortsättningsvis så tänker jag skriva mer, mer för mig själv möjligtvis men överhuvudtaget skriva mer. Det här skrivandet har hjälpt mig på vägen under de perioder jag känt mig som sämst och jag vet att det är något jag kan ta till just vid sådana tillfällen. Det är även en chans för mig att få något slags utlopp för en kreativitet som jag inte gett utrymme åt på väldigt länge. Så jag har sagt till mig själv att börja men vi får se när jag faktiskt kommer igång igen.

En del i planen jag lagt för mig själv är att träna mig själv i att se det positiva i situationen och reagera på det. Det är så jävla svårt att göra just det då man är stressad men jag måste börja med det lite smått. Något som går i samma spår som det är att berätta för människor vad jag uppskattar, vad jag beundrar med dem och sedan kanske ”bara” peppa dem. Jag började idag med att bedyra min kärlek för ett visst band vid namn Port Noir, musik som ger mig mer än bara musik. I allt det här är skrivandet en del och då kan man väl ändå säga att jag börjat till en viss del.. så.. woho? Nej men det finns personer som jag beundrar på avstånd men som jag aldrig riktigt vågat prata med av olika anledningar. Jag hoppas jag är kapabel att ändra på det, för jag vet att jag själv har uppskattat det något oerhört när jag fått positiv feedback för det jag skrivit i denna blogg bland annat.

Ändå den största skillnaden den här gång mot förr när jag känt stressen: Ida.
Att få ligga i hennes armar och bara lyssna på hennes andning och bara vara… Det är bättre än allt annat. Där och då så mår jag bra, det ger mig utrymmet att läka ihop och det gör mig så pass stark att jag kan ta mig an en dag till. Allting måste jag ta steg för steg och jag inget för givet. Jag hoppas att jag aldrig kommer ta min nuvarande situation för givet. Jag älskar dig Ida!

Port Noir

Musik för mig har en större betydelse än bara att ha något att lyssna på. Det är många gånger mer ett verktyg än något annat – vill jag må bättre så lyssnar jag på musik – vill jag hålla stressnivån på en hanterbar nivå så lyssnar jag på musik. Vad än det är för genre så måste musiken säga mig något, och om jag inte där och då lyssnar aktivt så måste den ändå på något sätt vibrera med mig – hamna på rätt våglängd av hur jag känner mig i nuet.

Jag följer på Anders Fridén på facebook och andra sociala medier, likväl som jag följer alla andra musiker jag på något sätt beundrar. Anders driver sitt eget skivbolag, Razzia Notes, vid sidan av In Flames. Han tipsade om ett band som han precis signat till det bolaget, Port Noir, på det sättet han beskrev dem så kändes det redan där och då som att det var något speciellt.

Nu är jag definitivt ingen musikkritiker, jag kan inte sätta de rätta musikaliska termerna här någonstans, det jag däremot kan göra är att försöka förmedla känslorna och tankarna jag får. Det finns något väldigt vackert i det hela. Något sårbart och ärligt. Love Andersson med sin röst ger mig rysningar längs ryggraden, den är så känsloladdad att den landar och vibrerar längs varje fiber av min kropp – ackompanjerad av dundrande och kreativt trummande och härliga grooviga hooks ger dem något större – något känslomässigt, något… Vackert. I bland vill man bara lägga sig ner och gråta – i nästa stund vill man dansa till Neon och i nästa vill man knyta näven och vråla med i den nysläppta singeln Onyx

Jag kan inte bli trött på detta. Jag hör något nytt varje gång jag lyssnar på Port Noir, nya nyanser nya toner och nya känsloyttringar i Love´s röst – hur han i varje låt eller från vers till vers hittar ett nytt sätt för att lägga betoning på ett visst ord för att på något sätt låsa upp en viss känsla som ger låten det det där lilla extra. Det är väldigt längesedan jag var såhär entusiastisk över musik – För detta är genuint. Det är så fint paketerat allt detta och så känslomässigt vackert.
Herregud vad bra! Tack Port Noir – Tack AW Wiberg, Love Andersson, Andreas Hollstrand och tack Anders Fridén för att du gav dessa grabbar chansen.

Reflektion – Lycka

En reflektion den senaste tiden: Lycka, det känns ovant.

Jag kan inte under någon gång se tillbaka under min uppväxt och påminna mig en period där jag har varit lycklig eller ens känt mig någorlunda tillfreds med mitt liv. Det har dock funnits enstaka dagar där jag känt mig mer glad och lättad än andra dagar, men jag har inte under längre period än några dagar funnit mig glad.

Under mina perioder av nedstämdhet så var jag väldigt upptagen av döden. Jag såg aldrig någon annan utväg än just döden och det var alltid något jag såg som en alternativ utväg. Eller nej – inte heller alternativ. Det var liksom något som jag såg som den enda utvägen egentligen. Under den värsta perioden så var den så intensiv att det var hela tiden bara någon vecka bort, men jag sköt på det hela tiden. Eftersom tiden gick så blev det allt mer avlägset men det var ändå så jag såg på min tillvaro – att den kommer sluta med att jag tar livet av mig själv.

Hur mycket jag än ville så kunde jag inte se något liv i min framtid helt enkelt. Ingenting att längta till eller något att se framemot. Jag har aldrig heller drömt om min framtid, inte haft något mål med mitt liv. Typ i stil med att jag drömt om att ha hus eller familj eller något liknande. Jag har dock velat träffa någon för att just skapa ett liv tillsammans med barn och allt vad det innebär. Jag har bara aldrig kunnat på allvar drömma om det, det har varit så ouppnåeligt och så otänkbart.

Det är inte konstigt just den biten då jag reflekterar kring det. Under min uppväxt så har jag hela tiden blivit matad med att jorden skall gå under sedan ska vi leva för alltid i ett paradis på jorden. Vi skulle absolut inte fördjupa oss i något som ansågs vara värdsligt.

Så..

Det känns så underligt nu när jag under de senaste månaderna har något att kämpa för. Nu har jag faktiskt ett liv som känns intressant och spännande. Jag jobbar under veckorna och har något att se framemot när helgen till slut kommer. Då vet jag att jag ska få träffa en underbar tjej som får mig att känna mig trygg och får mig att känna mig… rätt. Jag har aldrig känt att min närvaro har önskats så mycket någon gång, jag har aldrig känt att någon längtar att få träffa mig.

Allt eftersom så har detta gjort att det känns som att min kropp vibrerar mindre hårt, det är inte samma anspänning i min vardag och jag reagerar mindre hårt på saker. Min kropp vibrerar mer och mer i takt med min själ och hur den vill att allting skall vara. Allt eftersom så faller allt på plats. Och framför allt.. så har jag börjat se liv i min framtid. Utvägen är inte längre att ta mitt liv då jag till slut nått en gräns där jag inte klarar av min tillvaro av hopplöshet, inte längre.

Orsaken till varför den här reflektionen dök upp överhuvudtaget är att jag har känt mig obekväm i mitt förhållande med Ida under veckorna då vi inte är tillsammans. Det har känts ovant och så overkligt för det där som jag ändå någonstans har hoppats på och drömt om att jag ska få uppleva, där är jag nu helt plötsligt. Och nu då jag är där så har jag svårt att förstå, det är mycket jag måste lära mig hur det är att vara i ett förhållande och hur det fungerar. Då jag är med Ida så känns det aldrig konstigt och jag tänker inte på det men det är då jag är ensam och då jag känner att jag faller tillbaka i samma gamla vanor igen då det på något sätt kör igång en slags monolog i min hjärna.

Det är som att vissa svaga ögonblick så längtar jag tillbaka till det liv jag hade med nedstämdhet och tillfällig depression och de där perioderna där jag hade något att skylla på. Det är som att träffa en gammal vän från förr, man känner sig bekväm på ett – vant och igenkännligt sätt – men man inser ändå att den där vännen inte är bra för en.

Men sedan jag träffade Ida så har jag bara haft en kortare sväng under en dag eller två där jag känt mig nere men då har det handlat om något helt annat. Överlag så har jag känt mig.. ja lycklig. Att få känna sig älskad och få älska en annan person är det största som hänt mig. Det är ovant för jag har aldrig känt mig älskad på det sättet. Men det är en bra ovana. Jag hoppas jag aldrig tar kärleken för givet.

Det känns även ovant att helt plötsligt skriva positiva blogginlägg då den här bloggen såhär långt enbart har handlat om att få vräka ur mig mina värsta saker som ligger i min hjärna. Det känns så konstigt att vara glad. Och det känns så konstigt att erkänna det. Jag får vänja mig helt enkelt 😉

Från och med någon gång i slutet av Februari eller i Mars så kommer jag officiellt att bo tillsammans med Ida här i Umeå. Det känns spännande att få på allvar starta vårat liv tillsammans. Det här är början på något väldigt bra.