Tanken med den här bloggen ursprungligen var att jag igenom hela graviditeten och därefter så skulle jag skriva om livet som pappa. Jag har väl inte skrivit riktigt lika mycket som jag hade tänkt mig först. Fokus har legat på något annat, typ den där lilla krabaten som kom och vände upp och ner på vår tillvaro. Och den tid man tagit för sig själv har jag lagt på att fara ut och cykla. När jag nu för tredje gången försöker skriva det här inlägget så inser jag att jag inte riktigt kommer ihåg allt på ett sådant sätt att jag kan återge det på ett rättvist sätt. Så jag kan lugnt säga att jag ångrar mig att jag inte tagit mig tid att skriva mer, framförallt då för mig själv för det hade varit ganska roligt nu att ha en slags dagbok att gå tillbaka och läsa.
När jag var ensam och mådde som sämst så var det inte mycket jag längtade efter egentligen. Det fanns få saker jag verkligen drömde om och få saker jag kände för att göra. Men en dröm fanns kvar genom allt och stod där som ett fyrtorn vid ett väldigt stormig hav. Det var att få träffa någon och starta en familj. Jag trodde alltid att jag skulle bli en bra partner och en bra pappa till mina barn. Varje gång jag föreställde mig själv som pappa så var det oftast samma scenario som spelade upp sig framför mina ögon. Det var jag och min pojke som stod vid en stillsam sjö och jag lärde honom hur man fiskade. Med stort tålamod stod jag och redde ut det trassel han skapat medan han fiskade med mitt spö. Under alla dessa gånger jag dagdrömde och försökte föreställa mig hur det skulle vara att faktiskt vara pappa så tänkte jag aldrig på första tiden hemma. Det var aldrig så att jag föreställde mig att ta hand om eller byta blöjor på en liten bebis, det hände liksom aldrig. I föräldragruppen och de kurser vi gick innan Aaron föddes så handlade allt uteslutande om förlossning och första tiden men jag var så upptagen med att vara nojig över förlossningen att jag inte riktigt kunde tänka på eller föreställa mig den tiden.
Från första tecken på liv där inne i magen så visade det sig att det var ett väldigt livligt liv. Och allt eftersom det växte ju livligare blev det. Nu när han snart blir sex månader gammal så visar han inga tecken på att lugna ned sig. Det känns ändå roligt att han är så livlig men ibland så är det såklart på lite gott och ont det där. Aaron har hela tiden varit ett stabilt byggt barn, redan på BB så var det knappt så att vi behövde stödja och hålla upp huvudet – Det skötte han själv så bra. Han har inte varit lika skör som man föreställer sig att en så liten människa ska vara. Vid bland de första blöjbytena på BB så rullade han runt på mage och sköterskan bara gapade.
Varje gång man lagt ned honom så har han direkt börjat flaxa och sparka med benen ungefär som att han vill iväg någonstans. Roligast är när han vänder sig på mage för när han har legat där en stund och sparkat med benen och flaxat med armarna och inte kommit någonstans så blir han arg för att han just inte kommer någonstans. När man då plockar upp honom då så hör man på hans andning att han är riktigt upprörd. Den viljan. Det är roligt, men prövande.
I takt med att barn växer och utvecklas så förväntas de genomgå vissa steg eller faser, exempelvis att de i en viss vecka plus/minus några dagar ska börja följa saker med sin blick. Håller man upp handen och för den fram och tillbaka så ska de följa handen med blicken. Detta upplevde vi inte med Aaron. Varje gång man höll upp honom framför sig och försökte få ögonkontakt eller att man höll handen framför honom så vände han bort huvudet. Ida brukar träffa kompisar med barn i ungefär samma ålder och då till slut blev det ganska uppenbart att han inte utvecklar sin syn i samma takt som andra barn. Dessutom skelade han och just det reagerade de på BVC mycket på och sedan tillsammans med all den ovanstående informationen så gick det ganska snabbt att få en remiss till ögonläkaren på sjukhuset.
Hos ögonläkaren så gjordes en hel del tester. Bäst svarade han på tydliga kontraster, mönster och liknande. Fortfarande så var det så att han vek undan huvudet så fort man kom nära honom. Värst var det när de skulle lysa in i och titta på hans ögon. Vi fick vira in honom i en handduk, riktigt tajt dessutom så att han absolut inte kunde röra varken händer eller fötter. Undersköterskan höll upp hans ögonlock samtidigt som jag höll fast honom när läkaren skulle titta med något förstoringsglas-aktig sak komplett med lampa. Som han skrek då det har han varken gjort före det eller efter – tack och lov. Nej fy vad hemskt det var. Det var så mycket rädsla och ångest i det skriket att det ligger kvar i mig fortfarande. Kan inte släppa det ögonblicket riktigt. Hursomhelst så får vi ju inte veta så mycket mer där och då. Varje gång man går till en läkare så vill man ju ha svar, en förklaring som gör att allt faller på plats. Men det vi då fick veta var ungefär det vi redan visste att han ser men vi vet inte hur mycket. Och då rent spekulativt att han kanske är översynt. Och det klart, om han är översynt i kombination att hans ögon inte utvecklas i den takt som de bör ja då kan det ju vara så. Det låter till en viss del logiskt och det tog vi med oss från den träffen, det och en remiss till en barnläkare.
Något händer dock under de veckorna vi får vänta på att träffa barnläkaren. Han blir som lugnare vecka för vecka och vi börja få allt bättre och bättre kontakt med honom. Helt plötsligt upplever vi båda att han får ögonkontakt med oss. Varje gång det sker så skiner han som en sol ungefär som att han har väntat på det så länge och det är så roligt att äntligen kunna sätta ett ansikte på den där varma och trygga rösten han hört sedan han låg i magen. Det blir så mycket bättre under den här tiden att, iallafall jag personligen, inte längre oroar mig på samma sätt. Det börjar även bli mycket roligare att vara med honom tack vare att nu kan vi busa med varandra, jag kan nu ligga med honom bredvid babygymmet och leka med honom. Jag kan nu helt plötsligt söva honom igen i selen. Helt plötsligt så får jag faktiskt känna mig som en värdefull person för honom, jag får helt enkelt nu börja känna mig som en pappa.
Så väl hos barnläkaren så tittar han snabbt på Aaron och sedan på oss och undrar ärligt varför vi faktiskt har kommit dit, ungefär som om det verkligen var värt det. Då fick vi också veta vad ögonläkaren hade skrivit i sin remiss till barnläkaren och det var misstänkt Cogans okulär apraxi. Länk här .Och det skulle då innebära att han har svårt för att röra sina ögon i sidled och då för att kompensera för det så överkompenserar de med huvudrörelser för att kunna få fokus. Det passar ju in på det vi upplevt innan besöket hos ögonläkaren men inte alls då det i det närmaste blivit helt normalt innan tiden hos barnläkaren så stämmer det ju inte längre. Hos barnläkaren blev jag lite sur över att vi inte fått tagit del av den diagnosen men nu såhär efteråt förstår jag att det inte hade varit bra för mig att gå omkring att oroa mig för det hela tiden. Helst med tanke på att det är något som inte växer bort fören i vuxen ålder, det hade blivit en mycket jobbigare uppväxt med dåliga ögon helt enkelt.
Hursomhelst så var Aaron så pass med då barnläkaren kollade just den reflexen att han avfärdade den diagnosen ganska snabbt. Han tyckte dock att han kanske inte såg lika bra som barn i hans ålder så vi ska bli kallade någon nu i höst för ytterligare undersökning och uppföljning. Efter det besökt så har Aaron fortsatt att utvecklas så nu är jag inte längre orolig alls.
När vi nu har gått igenom den här perioden och vi inte längre behöver oroa oss på samma sätt så kan vi säga att det var väldigt tufft. För mig personligen har det slitit ganska hårt på mitt psyke.
Aaron var under hela den här perioden på kanske… 8 veckor varit väldigt skrikig. Han har missnöjesgnällt hela tiden, han kunde nyss ha vaknat upp från en tupplur fått mat och precis ha bajsat men ändå kunde han gnälla och det fanns inget sätt att göra honom nöjd. Alla saker som fungerade bra förut, typ som att lägga honom i vagnen och ta en promenad, sätta honom i selen intill bröstet, ta en tur med bilen – ja inget av det fungerade längre. Han brukade älska vagnen men nu började han skrika i samma sekund man lade ned honom. Det enda som kunde göra honom lugn var när Ida ammade honom, det var också det enda sättet det gick att söva honom på. Innan det kunde jag söva honom med att vagga honom eller gå med han i selen. Varje gång jag höll honom så skrek han, och var allmänt orolig. Vissa gånger när jag höll honom och i ren desperation gav honom till Ida och direkt så blev han tyst. Sådana situationer bara bekräftade de tankarna som hade börjat gro i mig: Jag är en dålig pappa.
Jag mest bara talar för mig själv även fast vi är rörande överens att detta var en tung period, men detta slet jag väldigt ont med. Jag går ur det där med en känsla av att jag var en dålig pappa och en dålig partner. Jag såg allt det där i mig själv som jag svor att aldrig vara. När allt blev tungt och svårt att hantera gick jag in i mig själv. Mig själv där jag brottas med en kronisk spänningshuvudvärk som aldrig missar ett tillfälle att göra sig påmind, mig själv där jag konstant brottas med dåligt självförtroende och en tveksam självkänsla. Att känna sig som en dålig pappa och då få den känslan bekräftad när han skriker tröstlöst så fort jag håller honom. Den känslan byggde dag för dag. För varje gång han skrek mig i ansiktet och för varje gång han vägrade att somna i min famn som han gjort förr, så bekräftades på något sätt mina känslor av att vara en dålig pappa. Det är inte logiskt utifrån sett och inte heller rationellt men det är en helt annan sak att vara inne i det.
Men nu så skrek han varje gång jag höll honom. Detta drev mig till slut att tänka att han bara ratade mig, att han inte alls kände sig trygg med mig och att jag bara var vilken person som helst. Min dröm om att bli pappa hade kommit till det här – en pojke som inte alls ville veta av mig. Vid vissa svaga tillfällen kom jag på mig själv att drömma om ett liv jag förut hatade mer än något annat, ett liv där jag satt ensam hemma framför datorn och spelade. Varje gång jag tog emot honom och han började gråta så var det som det högg till i hjärtat, det gjorde fysiskt ont i mig att hålla honom och inte kunna få honom att känna sig trygg. Det kom till den punkt att jag drog mig att hålla honom, vissa gånger var det verkligen motvilligt. Vi förstod ju förstås att det hade något med ögonen att göra, typ att han inte fick grepp om vad som var runt honom. Han kunde höra oss men inte se oss riktigt så därför blev han då rädd. Men i sådana här lägen där oro, stress, sömnbrist tar överhanden så blir det rationella tänkandet en aning åsidosatt. För min egen del så var det en kamp att försöka förhålla mig till det hela på ett rimligt sätt. Det var svårt. För det är ändå en så komplex sak det här med barn. Hela känslolivet påverkas så kraftigt så fort man får barn, det skakar om och ändrar allt. När nu all hjärnverksamhet går till att oroa sig för pojkens hälsa. När allt man någonsin velat är att skaffa barn, att då lägga allt det i det hela, det blir nästan orättvist att lägga så mycket på ett så litet knyte.
*
Vi spolar framåt ett antal veckor. Det här inlägget har som legat och väntat. Det har gått så lång tid emellan, nästan två månader, att jag glömt vad jag egentligen skulle säga, vilket i och för sig kanske är bra. Att ta sig tid att skriva har inte riktigt varit prioritet men jag har saknat det något enormt. Just, Aaron och hans ögon. För två veckor sedan så var vi på återbesök hos ögonläkaren och när de då undersökte honom så var allt kanon. Alltså riktigt bra. Så hela den här storyn och så slutar det så tvärt med massa text emellan? Ja så är det.
Det här handlar så mycket om att få vräka ur mig. Det fyller exakt samma syfte som mina andra inlägg någonsin gjort – nämligen att skapa distans till det hela – att lägga det bakom sig. Det här mina egna tankar och känslor kring en viss period. Allt det här är något som man egentligen inte får säga. Men det var en tuff tid för det handlade så mycket om att axla en roll och ändra min självbild. Det har väl tagit längre tid för mig antar jag. Underbara Ida har varit fantastisk genom allt. Det är hon som burit familjen framåt då jag inte har fungerat. Hon har samtidigt gett mig några slag i ansiktet, alltså inte bokstavligt talat slagit mig fysiskt, men slagit mig och fått mig att fundera. Hon är min stora hjälte.
Men. Ja den lille pojken mår bra. Riktigt bra. Så bra att det nästan blir jobbigt ibland, helst när vi alla drabbades av en förkylning häromveckan – Då när vi mådde som sämst då var han fortfarande jättepigg trots förkylning, den enda skillnaden vi märkte var att han blev trött snabbare och behövde då också sova mer. Han är totalt sjövild, han ska någonstans exakt hela tiden. Det är nästan så att han börjat springa i luften innan man sätter ned honom. Han ställer sig upp mot möbler men han är inte nöjd med att bara ställa sig upp utan när han ställt sig upp ja då ska han försöka ta sig upp på möbeln. Och lyckas han inte med det så blir han sur. Han blir sur då han måste sitta stilla. Han hatar därför både att åka bil och att sitta i vagnen. Varje gång jag går ut och går med pojken i vagnen så ser han sur ut hela tiden. Aaron har en riktigt stark vilja och han vet definitivt vad han vill. Det är bra. Jag hoppas att det är något som håller i sig hela livet för då vet jag att han kommer lyckas med exakt det han vill. Precis som nu när han vill klättra upp på tv-möbeln och blir sur när han inte lyckas.
Hur jobbigt det än må vara, hur knäckt man är i slutet av dagen, hur frustrerad man än är – Så är det ögonblick som de där som gör allt värt det. Ett leende brukar räcka men får man ligga och mysa i soffan är det ett plus.
